Det är dags att avskaffa eller nyansera begreppet lovsång, föreslår redaktören Urban Thoms i Dagen den 8 april. Jag kan bara hålla med. Förra sommaren debatterades det högt om lovsångens vara eller icke-vara och man kom fram till att en balans är bäst.
Men det är själva ordet lovsång som skapar splittring. Det som avses med lovsång är nästan alltid en viss typ av gemensam sång; upprepande, meditativa sånger med ett personligt tilltal till Gud. I gudstjänsten föreslås ofta en stund av lovsång och tillbedjan. Detta är förvirrande.
Hela gudstjänsten är tillbedjan. Musik och sång är ett sätt att tillbe Gud. I det sammanhanget måste ordet lovsång rymma allt som skrivs till Guds ära: psalmer, gospel, berättande visor - också vittnande är ett sätt att tillbe. Skivrecensenter, skivbolag, bok- och notförlag och alla kristna medier i Sverige har ett ansvar att sluta göra lovsång till en genre.
Varje person och grupp som medverkar med musik i gudstjänsten är lovsångsledare och lovsångsteam. Vi kan använda ord som ledsångare, försångare, musikansvarig, ledkör, husband eller hitta på namn.
Vad signalerar vi till brasset, solisten eller kören om vi dessutom har ett så kallat lovsångsteam som går fram och säger: "Nu ska vi sjunga några lovsånger?" Då reduceras de andras uppgift till att framträda i underhållningssyfte. Det blir vagt och luddigt när vi inbjuder till lovsångsgudstjänst.
Titeln speglar att vi har ett behov av fler gudstjänster som i mindre grad består av prat och transportsträckor, och i högre grad är tillbedjande - gudstjänster där vi verkligen är närvarande. Men vad ordet gör är att reducera andra gudstjänster till icke-tillbedjande.
Det allra viktigaste är att lovsången "sjungs" i våra hjärtan (Kol 3:16 och Ef 5:19). Och detta kanske väcks just genom den förkunnande eller berättande sången? Som det som citerades av Thomas Andersson Wij i Dagen den 3 april: "Ibland när jag mår skit flyter de upp till ytan som en flaskpost (...) texter och melodier som man kan leva och dö med".
Osentimentala, mänskliga, gestaltande sånger som rymmer äkta känslor och föder äkta tillbedjan.
Det är bättre att tala om sånger eller gemensamma sånger, om det är det som avses, än om lovsånger. Men för att skapa variation och medvetenhet i gudstjänsten behöver vi konkreta beteckningar för olika typer av sånger enligt deras olika funktioner. Här är mitt förslag:
Upphöjande sånger: Du är den högste; Jesus är konung - sånger där vi bejakar Gud som Gud.
Bönesånger: Jag har ofta frågor, Herre; Hur länge ska mina tankar mala? - böner om rening, ledning, väckelse och innehåller klagan, tvivel, frågor, längtan.
Överlåtelsesånger:Allt till Jesus; Här är jag till ditt förfogande - uttrycker vårt medgivande till att låta Gud verka i oss.
Bibelsånger: Du omsluter mig; Gläd er i Herren - direkt inspirerade av bibelordet.
Glädjesånger: Som när ett barn kommer hem; Jag kan icke räkna dem alla - beskriver Gud i termer av förundran, glädje, tacksamhet...
Medvandrarsånger: Du vet väl om att du är värdefull, Kom med och kämpa den goda kampen, Välkommen in i Guds familj - sånger där vi (utan pekpinnar) uppmuntrar och bjuder in varandra.
