Det är underbart att läsa Dagen den 2 maj om förlåtelsebrevet från Olof Djurfeldt till Samuel Edestav. Osökt kommer jag att tänka på dess motsats, brevet som aldrig blev skrivet, försoningen och förlåtelsen som aldrig blev given. Uteslutningen som ung när man inte följde dåtidens församlingsordning.
Ord som blev sagda när man som ung missuppfattat det som någon skämtade om, som blev resten av livet en oförsonlig relation mellan parterna.
Många uteslutningar som gjordes på 1950- och 1960-talen gav sår som inte är läkta ännu hos oss som var unga under dessa årtionden. Många brev kan inte skrivas i dag för många ansvariga församlingsledare på olika orter vilar i jorden eller är mycket gamla, de var visserligen barn av sin tid, men röster fanns som gav varnande ord om den tidens församlingstukt och uteslutningar.
Brevet som aldrig blev skrivet kan vara en mor, en far, syskon eller andra vänner, fort skyndar ju tiden så varför inte skriva ditt försoningsbrev, vänskapsbrev som brodern Olof Djurfeldt gjorde.
Jag funderar dock ibland varför det under åren har funnits så många stridigheter inom pingströrelsen. Jag gillar att nutidens Dagen skriver om saker som tidigare var höljt i dunkel.
Förkunnelsen om förlåtelse och försoning är ett tema som borde predikas mer om i våra kyrkor. Pastorn Tomas Sjödin skrev för några år sedan i en artikel i Dagen: Kom ihåg att hos Gud är vi inneslutna, inte uteslutna.
