"Kanske var mitt ordval olyckligt", skriver Olof Edsinger sedan jag ifrågasatt hans påstående om att "Svenska kyrkan befinner sig i förfall". Men han tar inte tillbaka något i sak.
Edsinger hävdar att kyrkan har "blivit mer politikerstyrd än någonsin", den bedriver häxjakt mot präster som ifrågasätter kvinnliga präster och kyrklig välsignelseakt för homosexuella par. I sitt svar fyller han på anklagelseakten med att hävda att "Svenska kyrkan fokuserar på perifera frågor i stället för att bygga upp Kristi kropp och att göra alla folk till lärjungar".
Eftersom Edsinger är generalsekreterare för EFS ungdomsorganisation SALT var det för mig som medlem i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) intressant att veta om styrelsen för SALT har samma uppfattning, vilket ordföranden Andreas Lind bekräftar i sitt korta svar.
Detta gör mig betryckt.
Jag lämnar uttrycket politikerstyrd därhän. Utan närmare definition av vad som avses med påståendet är det meningslöst att diskutera.
Jag menar att det i sammanhanget saknar relevans. Men den svepande anklagelsen mot förkunnare och andra som verkar i Svenska kyrkan för att vara fokuserade på perifera frågor kräver en förklaring.
Vill han med detta mena att de som verkar inom EFS på ett bättre och sannare sätt för fram evangeliet? I så fall tycker jag det är ett uttryck för andligt högmod.
Det finns skäl att varna för detta. Att vilja framstå som bättre kristna än andra leder lätt till besvärande sekterism. Det har vi dessbättre varit befriade ifrån inom EFS.
Vad gäller homosexualiteten hänvisar Edsinger till det synsätt som uttryckts av EFS styrelse. En majoritet av styrelsen uttalade för något år sedan att välsignelseakt för homosexuella par "inte är förenlig med Guds ord". En minoritet hade motsatt åsikt.
Debatten i den frågan kommer att fortsätta. Jag har alltsedan beslutet om registrerat partnerskap av homosexuella togs i riksdagen (ett beslut som jag själv kom fram till att aktivt stödja) mer och mer förstått hur förtryckt, kuvad och föraktad denna grupp har varit i vårt samhälle och våra kyrkor. Därför tycker jag det är trist att se att unga inom EFS vill fortsätta att skuldbelägga människor med homosexuell läggning.
Edsinger undrar vad jag menar med att behandla alla likvärdigt. Jo, det är att i praktisk handling försöka leva upp till principen om alla människors lika värde.
Jag tycker faktiskt att regler, förordningar och läror som strider mot den principen bör förkastas, även om de haft och har stöd av många kristna.
Slaveriet och apartheidsystem är exempel på sådant som haft stöd av stora och starka kyrkor. Men dessbättre inte nu längre.
Jag hoppas att synen på homosexuella ska förändras på samma sätt. Det vore glädjande om EFS unga ville bidra till det.
Slutligen några ord om kvinnoprästfrågan. "Varför kan vi inte bejaka de mäns kallelse som har en annan syn i denna fråga", undrar Edsinger. Men svara mig då: Hur ska en kyrka kunna arbeta om den prästviger män som med hänvisning till sin tro inte vill samarbeta med kvinnliga kolleger? Ska vi också i fortsättning acceptera att kvinnopräster trakasseras och diskrimineras av manliga präster?
Att säga sig vara positiv till att kvinnor kan vigas till präster är inte mycket värt, om man sen inte vill ge dem lika möjligheter att verka och bli accepterade i sitt arbete.
