En grupp lovsångsledare skrev den 17 september en intressant artikel. Jag har inga invändningar i sak men tror att de slår in öppna dörrar. Problemet är inte att de flesta inte förstår vitsen med lovsång. (Är förresten inte all församlingssång att betrakta som lovsång?)
Problemet handlar om bristande delaktighet i sången och orsakerna bakom detta.
När blir man passiv lyssnare i stället för medaktör? Jo, när man aldrig hört sången förut, när musiken överröstar försångarna och när språket är ett annat än modersmålet. Då hjälper det inte heller att upprepa sången sjutton gånger.
När jag kommer till kyrkan och som många andra aldrig hört inledningssången förut, hur engagerad känner jag mig då? Eller när sången är släpig och pliktskyldigast framförd? Personligen blir jag irriterad och tappar fokus. Sång är ett medel för att skapa gemenskap. Gemenskapskänslan blir lidande om bara en minoritet kan sjunga med. Det är utestängande för alla andra.
Vill man som lovsångsteam bara visa upp sig så är det klart att man sjunger det som man själv gillar och inget annat. Vill man däremot agera i samklang med gudstjänstbesökarna så anpassar man både sångval och musikstil till en större del av besökarna.
Det är en god mix och variation som är lösningen - inte enbart psalmer och inte enbart fartfyllda körer.
Av någon outgrundlig anledning är gudstjänster söndagförmiddagarna ofta befolkade av äldre. Då passar en större andel psalmer bättre än på en ungdomskonsert. Alltså, en smula ödmjukhet och fingertoppskänsla är allt som behövs, kan det vara så svårt?
Det finns många äldre som inte talar annat än svenska. För dem är en sång på engelska lika främmande som ryska för oss övriga. Tänk tanken att fyra av sex sånger på ungdomsmötet är på kikuyu!
Det är självfallet inte fel att introducera nya sånger. Men det ska inte vara första sången i gudstjänsten. Och inte majoriteten av sångerna.
Som alltid när människor från många olika sammanhang och generationer ska samsas så handlar det om ödmjukhet, om respekt för olikheter och om kompromisser. Det gäller i högsta grad även det som sjungs och spelas på gudstjänsttid. Den dag en 15-åring och en 90-åring hängivet sjunger med i samma sång, då börjar det bli som det var tänkt, det vill säga himmelskt.
