Tidningarnas rubriker bär allt oftare dystra budskap om hot, misshandel, hat och mord. I Göteborg skördar gängkrigen allt fler dödsoffer. I Malmö skapar gatuaktivister kravaller under falsk flagg. Polisen tycker att det gick "hyfsat" trots att folk stenats blodiga.
Våra gränser för vad som är acceptabelt har förskjutits. När vi läst om tillräckligt mycket våld tycks vi närmast tacksamma över att offren ens överlevt.
22-årige Matti Saari "hatade den mänskliga rasen" och sökte lösningen genom att döda tio av sina klasskamrater och sig själv. Om mördare ska få helsidor numera bör de vara av Saaris kaliber. Ett "vanligt" mord som förr uppmärksammades stort får numera ofta en notis, något vi knappt reagerar över.
Empatin har blivit en sällsynt lyxvara som får stå tillbaka för en alltmer utbredd egoism och elitism, för förakt och makthunger.
Nyligen pratade jag med en man som arbetat som servitör på lyxkrogar. Han berättade om hur väggar måste målas om för att unga män sprutat champagne överallt och haft notor på 200 000 kronor på en kväll! Han skildrade hur dessa män visar sitt förakt mot unga kvinnor, att det finns en officiell "växelkurs" där den som bjuder på drinkar kräver sex i utbyte.
I "En nästan vanlig man", en roman jag skrivit tillsammans med Dan Buthler, exemplifieras empatibristen, respektlösheten och våldsbenägenheten av unga, rika, uttråkade finansmän i Stureplanskretsarna. Vi valde romanformen eftersom få sannolikt skulle orka läsa en debattbok om vart samhället är på väg.
Empatibrist kan uppstå av flera orsaker. I "En nästan vanlig man" är huvudpersonen psykopat. I många andra fall är de bakomliggande förklaringarna helt annorlunda.
Danuta Wasserman, professor i psykiatri och suicidologi, hävdar med all rätt att pengar inte köper lycka. Tillhörighet i gemenskaper är en betydligt viktigare faktor och varje människas kapacitet måste uppskattas, tas tillvara. Man kan lätt vara olycklig i ett rikt land om man inte möts med respekt, får vara delaktig.
Till exempel som barn.
Ofta låter vi oss stressas av omgivningens och egna krav i stället för att ta oss tid till reflektion. Viktiga timmar går i stället åt till att jobba ihop alla de där prylarna vi måste ha.
Många föräldrar saknar tid, ork eller förmåga att lära ut grundläggande principer för människovärde och empati. Barn tvingas söka tolkningar på internet, ett ocensurerat forum där kloka åsikter blandas med våld och självmordsförhärligande sidor. För en ensam sjuåring framför en skimrande skärm, är det inte lätt att förstå. För ett olyckligt barn i utanförskap blir nätet lätt en inspirationskälla till fel saker. Vid datorn är det lättare att finna våld och mord, än medmänsklighet och empati.
Internet är ett fantastiskt arbetsredskap, informations- och nöjescentrum. Men för oss föräldrar innebär det också att ytterligare ett ansvarsområde, en aktivitet för barnen, har kommit in i livet. En aktivitet som varken skolan eller samhället kan ta ansvar för, utan vi.
Att inspirationen till mycket av det vansinniga våldet sprids via medier råder det inget tvivel om. När blev det accepterat att sparka någon i huvudet med kängor? När blev gruppvåldtäkt en sport? När blev ett människoliv värdelöst?
Att sucka räcker inte om vi ska kunna se oss själva i spegeln. Ytterst handlar det om grundstenar varje samhälle bör vila på - respekten för dig själv och för andra.
Nu finns etik på skolschemat och alltfler skolor kompletterar med livskunskap. I dessa ämnen blir moral och empati naturliga diskussionsämnen. Det är bra, ty någonstans på vår resa mot framtiden har en del av självklarheterna försvunnit.
Som att man inte får gruppvåldta flickor eller sparka människor i huvudet.
Att skolan schemalägger ämnen som tar upp samtida problem är utmärkt. Men till sist är det dig, mig och allas våra barn alltihop handlar om. Det ansvar vi har för oss själva och mot varandra, har inte förändrats.
Inte alls.
