Ingrid Bergander har reagerat på min artikel i en insändare den 3 december om julhandeln och handelns ständiga önskan om fler och fler rekord för julhandeln. Hon har tagit så illa vid sig att hon rentav känner sig mindre kristen.
Det är naturligtvis beklagligt att en artikel om överkonsumtion ska behöva få människor att känna sig mindre värda, och det var heller inte min avsikt. Självklart behöver ett samhälle köpkraftiga medborgare och givetvis behövs det handelsmän, vare sig de säljer nödvändiga eller "onödiga" ting.
Vad jag riktar kritik mot är inte den normala konsumtionen, eller ens en viss ökning under storhelgerna. Min kritik riktar sig mot den vettlösa överkonsumtionen och ingenting annat. Uppmaningar om julklappsinköp för tiotusentals kronor är ett hån mot alla människor som inte ens har mat för dagen.
En liten butik med heminredningsartiklar, blommor eller vad det nu kan vara - onödigt eller ej - fyller givetvis sin funktion. Precis som Ingrid också påpekar kan miljön i en trivsam butik glädja många människor, och då allra helst kring helger som julen. Jag köper själv gärna hem ett vackert blomsterarrangemang till jul, och inte struntar jag helt i julklapparna heller. Inte är det väl heller meningen att den som har en butik ska arbeta gratis - alla måste ju leva!
De största krafterna inom handeln är dock sannolikt inte hårt arbetande småföretagare, utan mäktiga och ofta multinationella företag vars ägare massproducerar i låglöneländer och inte ens drar sig för att producera i länder där både barnarbete och undermåliga arbetsplatser tillhör vardagen. För dem handlar det inte om att leva på sin lön, utan snarare att leva gott på andras arbete. Vinstkrav som kräver en ökning för varje år, och bonusar som närmast överträffar små u-länders BNP är orättfärdigt och skamligt.
Man kan möjligen hävda att de stora affärskedjorna skapar arbete. Men var? Här i Sverige ser vi så gott som dagligen hur alltfler jobb försvinner på grund av finanskrisen och den minskade köpkraft som följer i dess spår. Konsumtionssamhället har skapat en orimlig arena där snart sagt hela samhället står och faller med människors köpkraft.
Ett visst mått av konsumtion måste naturligtvis finnas, det har Ingrid Bergander helt rätt i. Men näringslivet är mer än bara handeln. Och handel är inte liktydigt med överkonsumtion. Medan konsumtion är livsnödvändigt för oss alla - handelsmän som kunder - tjänar överkonsumtionen inget annat syfte än att fylla plånböckerna hos redan penningstinna affärsmän. Därför kan man varken ursäkta eller rättfärdiga den.
