Jag är mycket glad över Dagens artikelserie om själavård och samtalets plats i och utanför det kristna rummet. På ledarsidan poängterades det att vi lever i en ”terapikultur”, där många söker sig till psykologer/psykoterapeuter i ett försök att bearbeta begränsningar och sår.
Ett av problemen med detta är att de sökande väldigt ofta får psykofarmaka i stället för de samtal som kanske hade varit till hjälp. Det är betydligt billigare och tar mycket mindre tid för en stressad doktor, resultatet blir ofta att man blir av med de svåraste symptomen och inte anledningen till sitt lidande.
Om en del av dessa människor kanske vänder sig till kyrkans själavård, med förhoppning om att få hjälp att bringa ordning, söka förståelse, sätta ord på sina rädslor och sin längtan måste vi vara rustade.
Givetvis är det inte vår uppgift att vara ”amatörpsykologer”, utan medmänniskor med sunt förnuft som vet vad vi kan, men framför allt vad vi INTE kan.
Om hälften av (undersökningen) själavårdarna tycker att man ska missionera under ett själavårdssamtal styrs det rätt mycket av vilka föreställningar själavårdaren har om sitt uppdrag.
Givetvis ligger det i sakens natur att be för de människor vi möter och om de så önskar be med dem. Men om vi blir för snabba med att ge våra lösningar, drivs av en prestation att de ska hitta frälsningen, att vi har svaret på alla deras bekymmer, kan det också gränsa till övergrepp. Vi ger det självklara svaret innan vi ens vet frågan.
Ytterligare en besvikelse för den utsatta människan kan faktiskt stänga vägen till ett äkta sökande efter Gud, när tiden är inne. Därför är det så viktigt att våra själavårdare väljs med stor omsorg, inte bara för att det fattas en i själavårdsgruppen. En genuin person med trygg bas som vänt och vridit på olika delar i det egna livet, som kan skilja på vad som är egen problematik och vad som är den sökandes. En person som är så trygg i sin övertygelse om att för Gud är allt möjligt så att det egna behovet av att känna sig god inte överskuggar Guds intention med mötet. Det är stor skillnad på att vara god och att göra nytta.
Precis som Thomas Österberg på ledarsidan skriver, är den vardagliga själavården för oss alla oerhört viktigt. Men att be om hjälp, att våga öppna sig för andra, att berätta om ett äktenskap i kris, att sexualiteten inte fungerar, eller att den där fantastiska gemenskapen som alla talar om upplevs som ett mantra och inte en verklighet, vart vänder man sig då?
När människofruktan överskuggar förhoppningen om en nådefull Gud, till vem går du då?
Ibland tror jag att en del av oss gömmer oss bakom orden, till exempel ”Jag skall be för dig”, ”Det finns en mening med allt”. Det är så enkelt att leverera några härliga sanningar till någon som har det svårt. Praktisk kristendom innebär emellanåt också praktisk handling, baka en påse bullar, skotta snö eller du vet nog vad jag menar.
Sammanfattningsvis tror jag att Kirkegaard är en god utgångspunkt att ha med oss i våra ambitioner i det kristna och vardagliga livet. ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.”
