I helgen fick jag en varm handtryckning av trogen Dagenläsare som jag inte känner. Den följdes av några vänliga ord av uppmuntran att fortsätta att skriva. Och så fick vi en pratstund som jag tror berörde oss båda.
Jag upphör aldrig att förvånas över människor som kommer fram till mig i olika sammanhang och säger att de alltid brukar läsa det jag skriver. Det känns så otroligt, så privilegierat. Just nu känns det lite overkligt när jag sitter framför datorn för att forma ord på tangentbordet för att de sedan ska redigeras in på tidningssidan. Här har jag 2 300 tecken inklusive blanksteg på mig. När det är klart, har jag gjort mitt. Då är det lätt att glömma bort att nästa dag är det någon som faktiskt läser vad jag skrivit.
Och varje gång jag så där påtagligt blir påmind om att min text möter en läsare någonstans blir jag berörd. Särskilt om jag till min förvåning har skrivit något som just den personen kunde identifiera sig med. Det behöver inte ens vara det bästa jag skrivit eller det jag är mest nöjd med.
Detta gäller naturligtvis alla insändarskribenter också. Det finns människor som läser vad du skriver, det får du inte glömma. Jag har tänkt på det ibland när jag refuserat en del insändare som har en så tarvlig ton att de inte är lämpliga att publicera. Och tro för all del inte att det inte gäller kristna också. Man ger sina meningsmotståndare sådana epitet som jag inte är säker på att de skulle uttala om de verkligen stod öga mot öga med varandra. I text blir orden så mycket starkare när tonfall och kroppsspråk inte hjälper till att förklara. Ibland tar jag redaktörens frihet och stryker oförskämda epitet till förmån för ett enkelt namn. Om inte argumenten håller, hjälper det ju inte att höja rösten.
En del av våra äldre läsare minns precis som jag Ibra radios ryske förkunnare, Earl Poysti. Jag glömmer aldrig när han berättade för mig att han satte upp bilder på människor från Sovjetunionen på väggen i studion och predikade för dem. Han behövde vara medveten om vem han talade till. Så fick han också betyda mycket för många.
När många människor i vår värld tystas, och yttrandefriheten stympas eller förbjuds, behöver inte vi sitta bakom stängda dörrar och viska till dem vi tror oss lita på. Vi kan fritt säga vår mening och därmed påverka andra. Är inte det en rätt att ta vara på?
