Dan Larhammar kritiserar den 7 augusti Sten-Gunnar Hedins gästkrönika om ateismen. Jag håller med Larhammar om att debatten om Guds existens kan föras, men på en mer grundläggande nivå än på upplevelse- och drömnivå.
Om jag har förstått Larhammar rätt är han en ateist som bekänner sig till filosofisk naturalism enligt vilken universum är ett slutet system. Endast materia/energi finns. Ingen Gud/gudar/andliga väsen som är "bortom" eller "utanför" det materiella universum. Verkligheten är monistisk. Av detta följer att alla händelser i universum - hur osannolika och "omöjliga" de än tycks vara - har bara materiella orsaker. Larhammars resonemang tyder på detta.
Teism (till exempel kristen tro) hävdar att verkligheten är dualistisk. Både det icke-materiella (Gud, änglar andra andevarelser) och det materiella (universum) finns.
Bara Gud är självexisterande, evig, utan början, utan slut. Gud kan inte icke-existera. Utöver detta hävdar en kristen att Gud är personlig, Skaparen av allting. Relationen mellan Gud och allt annat är att Gud utgör den yttersta grunden och orsaken till all annan existens. Gud har ingen orsak. Av detta följer att händelser i universum kan ha både icke-materiella och materiella förklaringar.
Som en bekännande kristen (och före detta ateist) hävdar jag att dualismen ger det rimligaste och förnuftigaste förhållningssättet inför verkligheten. Det är en mängd olika sakskäl som talar för detta. Teismen förklarar bättre universums och livets uppkomst. Universums begriplighet och rationalitet förklaras enklare utifrån teismen.
Teismen ger också en trovärdigare förklaring för människans väsen med dess unika egenskaper (språk, rationalitet, och så vidare). Tron på en rationell Gud garanterar rationalitet. I Alvin Plantingas anda hävdar jag att endast teism gör kunskap möjlig.
Jag tror att ett rationellt och fruktbart samtal om Guds existens eller icke-existens måste föras på denna nivå.
