Jag vill tacka alla för intressanta inlägg som publicerats efter min gästkrönika i Dagen den 23 juni. En idé med krönikan var att lyfta fram betydelsen av det toleranta samhället, där alla människor oavsett trosinriktning ska bemötas med respekt. Därför blev jag något förvånad över Dan Larhammars tolkning av krönikan den 7 augusti. Nej, Larhammar, det är varken militant eller ursinnigt att ifrågasätta det övernaturliga. Inom kristendomen har vi den bibliska uppmaningen att pröva allt, - allt! Ifrågasättandet är inte hotande, inte provokativt än mindre militant eller ursinnigt.
Ateistens klentrogna inställning till det gudomliga är en del av definitionen av ateistens livsfilosofi, således icke alls särskilt aggressivt. För min del anser jag det viktigt att betona att den människa, som efter noggranna avvägningar landar i en tro som ateist, ska bemötas med den respekt som den religiöst konfessionelle vill bli bemött med. För övrigt finns det få troende som inte brottas med sina tvivel. Alla har vi olika utgångspunkter och livsförhållanden. Oavsett om vi är trosvissa, sökare eller agnostiker bör vi söka efter att mötas för meningsfulla samtal i respekt för varandra.
Larhammar anser det vara dags att ändra epitet och börja tala om logik och rationalitet. Osökt fördes mina tankar till den tyske filosofen Max Weber som med järnburen illustrerade paradoxen med den ökade administrativa och tekniska rationaliteten. Människan blev fången i rationalitetens järnbur. En effektiv expert, men själsligt urvattnad.
Projektet att avmystifiera världen är inte nytt, men leder sällan till något kullkastande. Vem vill leva i en tillvaro utan mystik? Vem vill leva med en person som förklarar alla relationer ur ett logiskt perspektiv? Den djupa kärleken till sina barn skulle inte vara annat än kemiska processer, den lustfyllda kärleken till sin älskade inget mer än aktivitet hos vissa signalsubstanser. Om detta kan de som känner hjärnans anatomi berätta mer.
Den som vill tråckla ihop kärlekens mysterium, konst, musik och tron på det transcendenta till logikens smala rum, går miste om den tillvaro logiken inte förmår att leverera.
Undret som förklaras är inget under. Rationell kärlek tappar sin hemlighetsfullhet. Musik utan ande är uttryckslös. För detta icke-rationella finns ingen matematisk formel som kan förklara det oförklarliga.
Jag tror på Skaparen som blev människa, dödades och uppstod. För mig nödvändigt för att överhuvudtaget existera. Trons mystik lika oförklarlig som för mig omistlig.
