I höst ställs Svenska kyrkan inför sitt svåraste prov hittills. Den ska bestämma sig för om den vill säga ja eller nej till kyrkostyrelsens förslag till ny vigselordning. Trots ärkebiskopens försäkringar om motsatsen, är det ingen liten och avgjord fråga, utan en fråga som hotar att öppna en permanent klyfta tvärs igenom Svenska kyrkan. De biskopliga reservationerna i Läronämnden mot kyrkostyrelsens förslag om ny vigselordning bär syn för sägen.
För en del ter sig kanske denna fråga inte så viktig och kontroversiell. Kyrkan måste ju följa med sin tid, och Guds kärlek är ju gränslös. För andra inblandade, till dem vill jag faktiskt räkna majoriteten av den gudstjänstfirande församlingen i Svenska kyrkan, är förslaget synnerligen oroande och utmanande. Det innebär nämligen
att kyrkans beslutsfattare i dag anser sig bemyndigade att - över en natt och per e-post - ändra i kyrkans lära, som den är känd och praktiserad i tusen år i vårt land, om att äktenskapet är reserverat för en man och en kvinna.
en vigselrätt med det nya samkönade äktenskapsbegreppet som rättslig grund ska erbjudas/pådyvlas de kristna samfunden i vårt land. En trolig följd av ett accepterande är en statlig de facto vigselplikt för alla präster och pastorer i kyrkor och samfund.
Har då kyrkan något val i denna fråga? Ja, naturligtvis har hon det. Hon måste först fråga sig vad kristen tro och lära om äktenskapet gör gällande och om den är bindande för samfundet också i dag. För det andra svara på följdfrågan om samfundet samtycker till en vigselrätt grundad på denna nya, statliga äktenskapssyn.
Ett ärligt och hederligt svar på den första frågan är ett klart ja, på den senare ett lika klart nej.
Alltså borde de styrande i kyrkan vara förpliktigade att avslå kyrkostyrelsens förslag. Om de inte gör det - vad händer då?
Svenska kyrkan gör då någonting okänt i kyrkohistorien, hon lämnar, efter demokratiska beslut, ett av de mest väsentliga uttrycken för sin inre övertygelse. Den kringliggande kyrkan känner inte igen henne och frågan är om hon längre kan kalla sig en kristen kyrka.
Vad svenska folket genom de politiskt valda ombuden i kyrkomötet är i färd med att göra är att desakralisera det samfund som lade grunden till allt det som dess medlemmar i liv och död lärt sig lita på och säger till kyrkans Herre: Detta vill vi inte längre ta emot.
