Jag är så trött på yngres oförstånd, dåliga respekt för traditioner och för stor tro på sin egen "viktighet".
Om det inte fanns äldre i våra församlingar fanns det inte:
förbedjare (för alla de yngres projekt),
ansvarstagare (vilka har tid och känner oftast stort ansvar?),
publik (då de yngre ska visa upp sina färdigheter),
givare (hur många yngre vet och känner att ge sitt tionde?).
Jag menar inte att vi inte behöver ha yngre som kommer med nya ideér och förändringar, men lyssna på dem med erfarenhet och kunnande. Vi behöver varandra, utan de äldre finns ingen "trygg" grund för de yngre att luta sig emot. Och utan de yngre får de äldre gå utan någon draghjälp att utvecklas vidare och i nya banor.
Jag menar inte att det finns en speciell ålder, utan det finns många äldre som är unga i sinnet. Och det finns unga som är "gamla" och trötta.
Jag vill absolut inte stöta mig med någon, men börjar bli trött och ledsen på att vi i Guds familj inte kan se varandras fördelar utan börjar dela upp oss.
Om vi ska vinna mot den onde behöver vi gå enade i striden. Så se positivt på din granne i bänken och tacka Gud för att just den personen sitter där.
