När jag var ung och ofta med på bröllopsfester var det ganska vanligt att någon citerade en bibelvers och mer eller mindre gjorde sig lustig över innehållet. Bibelversen finns i Efesierbrevets femte kapitel. "Ni kvinnor, foga er efter era män som efter Herren."
Tyvärr tycks en del män tro att uppmaningen är riktad till dem. Men så är det ju inte. Den är riktad till kvinnan. Ingen man har rätt att kräva att hans hustru ska foga sig efter honom. Så står det inte. Det är kvinnan som av fri vilja och i stor kärlek inte vill något annat än älska och foga sig efter sin man. Det är ju det som är själva kärlekens väsen.
Men det här är bara halva uppmaningen. Resten står några verser längre fram i samma kapitel. "Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den." Den uppmaningen är riktad till mannen som ska älska sin hustru så som Kristus har älskat kyrkan. Han älskade så högt att han gav sitt liv för den. Det är så mannen ska älska sin hustru, med en utgivande kärlek som aldrig söker sitt eget utan till och med är beredd att gå i döden för sin hustru. Det är ju det som är kärlekens grundväsen.
Om båda parter i ett äktenskap är uppfyllda av en sådan kärlek då kommer man att underordna sig varandra, ha fördrag med varandras fel och brister, se till att förverkliga varandra och göra allt för att vårda en fin relation i ett lyckligt äktenskap. Det är när någon i ett äktenskap får för sig att till varje pris förverkliga sig själv som relationen oftast slutar i en separation.
Vi måste slå vakt om äktenskapet. Det är något oerhört fint. Och det är Gud som har instiftat det. När det fungerar enligt bibelordet är det ingen som kräver något. Kärleken bara ger. Den är alltid utgivande. Det är kärlekens väsen.
