Nya framsteg inom medicinen har påtagligt förändrat våra livsvillkor. Risken är att vi omärkligt beträder ett sluttande plan, att nya metoder för oss dit vi inte tänkt oss. Ett tydligt exempel på detta är utvecklingen inom fosterdiagnostiken.
Nu i höst informerade Socialutskottet och Statens medicinsk-etiska råd (SMER) om en ny metod för fosterdiagnostik: Genom ett enkelt blodprov i graviditetsvecka 7 kan man få betydelsefull information om det ofödda barnet, exempelvis kön, vissa könsbundna sjukdomar och inom kort om Downs syndrom.
Med metoden ska man slippa göra lika många fostervattenprov som i dag, samtidigt som man finner ännu fler foster med Downs.
De flesta kvinnor som får veta att deras barn kommer att födas med Downs syndrom väljer att avbryta graviditeten. (Enligt British Medical Journal 92 procent)
För 40 år sedan introducerades fosterdiagnostik i form av fostervattenprov i Sverige. Den 27 augusti 1969 pläderade Dagens Nyheter i en ledare för att metoden borde införas i stor skala.
Fosterdiagnostiken utvecklades under nästan total debattystnad. Nya metoder togs i bruk, antalet undersökningar ökade. I Sverige gjordes 1971 bara 21 fostervattenprov. I dag är antalet cirka 10000. När debatten för så där 30 år sedan kom igång, var verksamheten en etablerad del av mödrahälsovården. Ultraljudsundersökning har blivit rutin och alla gravida kvinnor ska enligt lag informeras om möjlighet till provtagning.
I början av 1970-talet beträdde vi ett sluttande plan: En verksamhet, humanitärt förpackad, har stegvis lett till en attitydförändring; man anser sig ha rätt att kvalitetskontrollera ofödda och hindra att barn med Downs syndrom föds. Det är naivt att tro att ekonomiska kalkyler inte spelar någon roll. Utvecklingen i Storbritannien talar sitt tydliga språk: Medan det i England och Wales åren 1989-90 aborterades 300 ofödda barn med Downs syndrom, hade den siffran stigit till 1100 åren 2007-08.
Attityderna till människor med funktionsnedsättning har under de senaste 50 åren förändrats i positiv riktning. Samtidigt tycker vi oss ha rätt att välja bort dem. Med andra ord: Ambitionen att förbättra livssituationen för människor med handikapp kolliderar med viljan att satsas resurser på metoder vars syfte är att gallra ut dem redan i fosterlivet. Kan fosterdiagnostik, som syftar till selektiv abort, förenas med principen om alla människors lika värde?
Vissa filosofer - och även politiker - ifrågasätter begreppet det "sluttande planet". Vi menar att fosterdiagnostik och selektiv abort är ett tydligt exempel på dess existens.
Utvecklingen har gått från en med tvekan accepterad nödlösning (A); till att på medicinska grunder bli generellt accepterad (B); till att bli en metod med vilken man väljer bort foster med till exempel Downs syndrom (C). Genom att metoderna förenklats och förfinas är vi på väg att välja bort foster med oönskade egenskaper, som till exempel "fel kön" eller foster med anlag för behandlingsbara sjukdomar (D). Kommer utvecklingen också att leda till ett stadium, (E) ett instrument för eugenik - arvshygien, en metod för att förhindra att "mindre lämpade, defekta, individer" föds? Jämförelsen med "steriliseringsperioden" infinner sig osökt.
Ligger även ett nästa steg (G) på det sluttande planet på lur? Att avliva de barn som inte är tillräckligt välutrustade för att uppfylla samhällets krav. Nobelpristagaren i medicin 1960, Macfarlane Burnet, är inne på det i boken "The Endurance of Life" (1978).
Där pläderar han för att vi bör se till att alla barn faller "inom de accepterade gränserna för det normala". Och de som inte faller inom normen bör vi kunna avliva. En tanke som utilitaristen Peter Singer inte är främmande inför. Det sluttande planet förutsätter att vi anpassar oss - adapterar - till förändringar.
Särskilt lätt har vi att anpassa oss till en utveckling som vi ser positivt på: Vi upplever exempelvis glädje då vi ser vårt ännu inte framfödda barn på ultraljusskärmen och känner trygghet i att veta graviditetslängd och att placenta har rätt läge. När vi samtidigt erbjuds en möjlighet att få veta risken för Downs syndrom, accepterar vi också det.
Vi informeras dessutom om möjligheten att avbryta graviditeten om fostret skulle ha en kromosomavvikelse. Att erbjuda prenatal diagnostik är i själva verket att ifrågasätta en grupp människors existens. Problemet är sist och slutligen inte att vi är bländade av vetenskapens framsteg, utan att vi själva inte förmår genomskåda våra egna fördomar.
