Kanske ett av de mest felanvända bibelordet i dagens frikyrkosverige är Joh 17:24 när Jesus ber om enighet bland sina efterföljare. Hans Patring använder det i sin insändare den 13 januari under rubriken "Frikyrkans historia är intressant men tragisk" med anledning av Dagens plansch som bilaga.
Bakgrunden till Johannesevangeliet är bland annat frågan om hur troende ska förhålla sig till sitt judiska arv, och hur jude-kristna ska förhålla sig till hedna-kristna. Evangeliet är skrivet för att läsas upp i de församlingsgemenskaper som redan fanns. Då, utanför Jerusalem och dessutom efter att templet förstörts, och innan kyrkan blev mest gynnad religion, var de samlingslokaler man hade att tillgå privata hem. Det begränsade naturligtvis församlingarnas storlek, kanske kan vi tänka oss 50 eller 80 personer på sin höjd. Det var till dessa relativt små församlingar som uppmaningen om enhet kom. Det var i dessa relativt små församlingar som Jesus bön kunde uppfyllas.
Tanken att relativt små församlingar är bättre för att uppfylla Jesus bön stärks också av nutida forskning. I Naturlig församlingsutveckling (Nfu) får vi konstatera att det inte är de stora församlingarna som är bäst på att nå den värld som Jesus ville skulle komma till tro. En liten växande församling växer med större procent än en stor växande församling. Det är också så, när vi nu funderar över Jesus bön om enhet, att det är de kvalitéer som handlar om praktisk enhet som är de stora församlingarnas svaghet.
Jag tror inte att Jesus pratade om Dagens plansch över frikyrkohistorien över huvud taget. Jag tror inte att Jesus pratade om samfund eller organisatorisk enhet på den nivån heller. Jesus pratar om en praktisk vardagsgemenskap som bäst upplevs och utlevs i den lilla församlingen.
Det är sant att det varit mycket osämja i vår historia. Men tänk på församlingen som ett andligt hushåll för människor och samfunden som andliga hushåll för församlingar.
Är jag osams med mina föräldrar för att vi inte delar samma hushåll längre? Kan det förekomma osämja när ett nytt hushåll mejslas fram? Gör det i så fall osämjan till orsak? Kan jag och min fru fira vår bröllopsdag, eller borde vi i stället sörja att vi inte längre ingår i våra föräldrars hushåll? Tanken på organisatorisk enhet, som faktiskt många gånger gjorts till ett krav, tror jag orsakat onödigt slitiga konflikter, där man i stället skulle kunna välsigna varandra och till och med stötta varandra på de olika vägar som Gud leder oss.
Vår frikyrkohistoria är full av människor som drivits av passion och längtan. Människor som på ett djärvt sätt sökt nya vägar. Människor som med Bibeln i hand har skapat och förvaltat former med innehållet i fokus. Vi har mycket att fira i vår frikyrkohistoria.Fredrik Skott
