Det sägs nu och då att riksdagsledamöter saknar makt och ibland hävdas det att de är värdelösa marionetter i sin partilednings hand. Torsdagen den 11 mars tryckte en kristdemokratisk riksdagsledamot på knappen i strid med sin partigrupps åsikt och skickade därmed hem den turkiske ambassadören samt ställde in besöket i Sverige av den turkiske premiärministern. Därmed jävades de påståenden som ligger i den första meningen.
Men frågan är: ska det gå till på det här viset? Jag ska här inte diskutera själva sakfrågan om folkmord eller inte, det vill säga om, när och hur sådana beslut ska fattas - utan själva beslutssituationen. Hur fri är en riksdagsledamot att rösta efter eget huvud?
Formellt sett är det inte krav på att en riksdagsledamot ska ingå i en riksdagsgrupp. Formellt sett är det också så att varje riksdagsledamot - så snart vederbörande är vald - helt förfogar över sitt mandat och sitt röstande i riksdagen. I grunden handlar det dock om ett moraliskt förhållningssätt i förhållande till det parti som möjliggjort att man blivit invald. I dag är det i praktiken inte möjligt för ett enmansparti att bli invalt i riksdagen; man blir invald genom att man fått förtroendet att stå på ett partis lista. Det vill säga man företräder inte sig själv.
Är man invald för ett parti deltar man förstås också i sitt partis riksdagsgrupp. I den gruppen får man sedan ett förtroende att företräda gruppen i något eller några utskott och ibland även i EU-nämnden. Gruppen har förtroende och tillit till att man sköter sitt uppdrag enligt partilinjen i utskottet. Det är omöjligt för en enskild riksdagsledamot att ha överblick i alla frågor som beslutas om i riksdagen. Därför litar vi på att vår representant i respektive utskott företräder partiets linje där och därför kan vi utöva denna tillit genom att stödja vår partikamrats ställningstaganden när utskottens betänkanden blir föremål för omröstning.
Ibland dyker det upp kontroversiella frågor och då diskuteras de i riksdagsguppen, vi fastställer en partilinje och alla förväntas rösta utifrån detta beslut, som ibland kan innebära något slags kompromiss. Kompromisser sker inom partigrupper, mellan partier i utskott och inte minst mellan partier som sitter i regeringsställning. Kompromissen är en livsviktig del i den demokratiska processen. Politiken fungerar inte utan kompromisser. Och det är i denna process som vi har goda möjligheter att påverka. Det är tålamodskrävande men det fungerar.
För att ett parti eller partigrupp ska delta i en regeringsbildning förutsätts det att partigruppen är väl sammanhållen och uppträder som en enhet. Det är denna enhet som ingår kompromisser inom regeringskoalitionen och för att regeringen ska kunna fortsätta att regera förutsätts det att alla enheterna som bygger koalitionen stöttar regeringens och koalitionens gemensamma beslut. Något annat vore ohållbart. När man ingått i en sådan relation kan man inte komma och hävda att nu gör jag som jag själv vill. Då ändrar man förutsättningen.
När vi i riksdagen debatterade ratificeringen av Lissabonfördraget började jag med att konstatera att jag varit gift i lite mer än 40 år. Många undrade nog vad detta hade med fördraget att göra. Men det finns en analogi i denna bild. När jag gifte mig överlät jag en del av mina beslutsbefogenheter till min fru. Varje samarbete innebär ju alltid en inskränkning av de enskilda parternas självständighet - annars är det inget samarbete. Man kan inte samtidigt både vara beroende och oberoende. Detta gäller också inom en partigrupp och mellan partigrupper i en regeringskoalition. Som enskild riksdagsledamot i en sådan situation kan jag inte rösta än hit och än dit. Jag har ett ansvar för de samarbeten jag ingår i - moraliskt och inte juridiskt.
Vart tog samvetsfriheten vägen? Den brukar ju åberopas när man vill avvika i sitt beslutande.. Problemet är avvägningen mellan om ditt eller mitt samvete är viktigast. Det finns ledamöter som hävdar att vi i riksdagen bör ha fri röstning om vissa typer av frågor. Men vem ska avgöra vilka frågor som ska vara "samvetsfrågor"? Det finns ingen auktoritet som kan fastställa en sådan lista. Därför blir den omöjlig.
Sedan finns det alltid sådana som vill hävda att de har ett heligare samvete än andras. Problemet med det är att det är ett uttryck för högmod eller hybris. Ingen kan nämligen säga att mitt samvete är mera ömtåligt än ditt.
I grunden handlar alltså riksdagsledamotens röstande om ett moraliskt förhållningssätt. Jag har under mina snart 15 år som riksdagsledamot nu och då fått rösta mot min övertygelse i någon sakfråga; helt enkelt därför att jag insett i vilket sammanhang jag ingår. Inte för att jag har ett okänsligare samvete utan därför att jag vet att det hela inte fungerar om jag inte gör det. Därför är jag förvånad och upprörd över att andra inte förstår det sammanhang de ingår i. För mig är det ett moraliskt haveri.
