Debatt

Meningslöst att prata om partipiska och politikerförakt

Bertil Bengtson och Olle Viberg i sin insändare den 1 april har verkligen inte förstått min artikel av den 23 mars. Möjligen beror detta på att någon mening redigerades om av tidningen. Syftet med min artikel var inte att diskutera sakfrågan utan hur en riksdagsledamot bör förhålla sig inför röstningsförfarandet.

Folkmordsfrågan var bara ett exempel, för övrigt ett bra exempel eftersom det var aktuellt och fick konsekvenser. Men exemplen är flera: folkpartister och centerpartister avseende FRA, centerpartister inför kommande omröstning om energifrågorna, moderater som tidigare i strid med dåvarande partiuppfattning hotade med att ansluta sig till oppositionen i äktenskapsfrågan, en folkpartist som här tidigare skrivit om att man borde ha fri röstning i frågor som hon gillar. Exemplen är många; det mest kända är förmodligen Ture Königsons (FP) röstning i ATP-frågan 1958. Min artikel var alltså generell och inte ett särskilt angrepp på den kristdemokrat som röstade med oppositionen.

Bengtson/Viberg har alltså missuppfattat ämnet i grunden. Jag har varit politiker i snart 46 år och riksdagsledamot i snart 15, men ärligt talat har jag aldrig sett en genomtänkt analys av hur en riksdagsledamot bör förhålla sig till röstningsförfarandet i relation till sin grupp eller samarbetspartner. Min artikel är en ansats till ett sådant resonemang. Den går säkert att kritisera, men inte utifrån det synsätt som Bengtson/Viberg har. Så välkommen att jäva mina synpunkter. Jag tror att det blir svårt.

Så det är meningslöst att prata om partipiska och politikerförakt - det bygger på en fördom om att varje riksdagsledamot är suverän i förhållande till sitt parti. Jag ifrågasätter att civilkurage och hjälteförklaring kan användas som begrepp i sammanhanget. Hur vill man se ett system som fungerar i Sveriges riksdag som är sammanhängande och oberoende av ett tyckande i en enskild fråga? Ska vi ha löst springande ledamöter som röstar än hit och än dit? Vem vill då sitta i regeringsställning?

Det intressanta är också att vi inte vet om till exempel det här beslutet om folkmordet verkligen har en faktisk riksdagsmajoritet bakom sig.

En kristdemokrat och två folkpartister svek sina partigrupper. Vi vet att det fanns de i oppositionen som inte delade reservationens åsikt; men på den sidan fungerade gruppsammanhållningen, därav utfallet.

För att travestera mina kritiker kan jag konstatera att de angripit en artikel mot bättre vetande.

Ingvar Svensson, riksdagsledamot (KD)

Fler artiklar för dig