Av en präst i Svenska kyrkan fick jag nyligen höra att ordet Gud numera är så "svårt belastat av obehagliga associationer" att denne drar sig för att använda ordet i sin förkunnelse. Präster omdefinierar därför ordet Gud, som om det vore ett varumärke som behöver putsas upp då och då. Att skilja mellan politik och bibliskt budskap är obekvämt, om man inte vill förlora fler kyrkoskattsbetalare.
Trots att Svenska kyrkan är skild från staten är den ännu pr-agent i statens propaganda för det politiska målet att utplåna den kristna tron. Emellanåt predikas lite försynt om Gud, helst utan direkt anknytning till den kristna tron Kristus som frälsare. I kyrkoråden sitter människor som inte är kristna. Predikningarna, som låter som filosofiska betraktelser, blandar ihop Guds ord med statens budskap och drar uppmärksamheten till kyrkan (inte till Gud).
Kyrkans mest genomtänkteoch högfrekvente medlem är nog faktiskt ateisten. Den "andliga" produkt kyrkan levererar är emballerad i av staten välformulerade slogans, så att Svenska kyrkan kan behålla sina religiöst likgiltiga medlemmar genom att åka rutschkana på väl invanda trumfkort i det svenska folklynnet, såsom trygghet, lagomhet, konformism, jämställdhet, samt misstänksamhet mot bergfast gudstro. Denna paketering luktar avfall, man har lämnat, fallit av, kristendomen.
Prästutbildningen sker vid ett statligt universitet, skeptiskt eller likgiltigt inför begreppet Gud, som förläget trollas bort som en hypotes. Resultat: Trosflummiga präster, som likställer begreppet andlighet med en sekulär kärleksfilosofi. Man behöver inte ens ha arbetat som präst för att bli biskop i Svenska kyrkan.
Biskopar försvarar sällan medlemmar som blir illa behandlade av kyrkans anställda. Inte riktigt anständigt, med tanke på att medlemmarna betalar kyrkoskatt. Brott mot tystnadsplikten, kistor som hamnar i fel grav eller krossas sker oftast utan påföljd. Biskoparna försvarar sina underordnade. Sällan får de drabbade upprättelse. Biskopar anser sig inte ens kunna bedöma vem som har prästkallet, utan överlåter detta till psykologer.
Svenska kyrkan försöker locka till sig människor genom samhällstillvända jippon. På 1970-talet var omsorg om de utslagna den politiskt korrekta linjen. Präster gjorde karriär på grund av sitt sociala engagemang, vilket dock ebbade ut när de blev biskopar. En av dem förklarar sig i dag bara ha varit "ett barn av sin tid" i sitt dåvarande sociala patos.
Sedan 1990-talet är buddhistisk meditation, homosexuella vigslar och kamp mot främlingsfientlighet och könsojämställdhet innehållet i kyrkans lära. Buddhistisk meditation praktiseras inte enbart som teknik för kristen djupmeditation, utan som en i förhållande till kristendomen självständig aktivitet. Man håller bibelstudier där Bibeln endast fungerar som en personlighetsutvecklande inspirationskälla. Man ordnar föredrag, publiktillvända gudstjänster, filmkvällar, bjudningar och debatter i vilka det kristna budskapet inte är alltför påtagligt.
Den nya lagen som tillåter homosexuella äktenskap påverkar innebörden av äktenskapet mellan man och kvinna såsom instiftat av Gud, genom att den jämställer heterosexuella äktenskap med homosexuella äktenskap. Då Svenska kyrkan avvikit från den kristna tron att vigsel mellan makar av olika kön är den enda av Gud sanktionerade äktenskapsformen, bör vigselrätten fråntas Svenska kyrkan (Rom 1:21-32) och överföras på organisationer, som har en enig acceptans av båda äktenskapstyperna.
Har den andligt sönderfallna och politiskt styrda Svenska kyrkan något existensberättigande? Den som bekänner sig till Kristus bör utträda, eftersom Kyrkan är likgiltig för Jesus Kristus.
