Jag har under hela mitt tidigare liv som samhällsengagerad kristen haft anledning att känna respekt för Folkpartiet. Även om jag själv tidigt kom att engagera mig som socialdemokrat hade jag i Kyrkans ungdom, i Kristna fredsrörelsen, i Svenska kyrkan och i mitt arbete på Kyrkornas världsråd ett kreativt och förtroendefullt samarbete med många frisinnade medlemmar av folkpartiet.
Men under senare år har min bild av Folkpartiet förändrats. Folkpartiet var snabbt ute och stödde det USA-ledda kriget mot Irak i strid mot FN:s säkerhetsråd i mars 2003. Folkpartiet är också den ivrigaste förespråkaren för svenskt Natomedlemskap. Irakhållningen är ett allvarligt avsteg från den svenska synen på folkrätt och Natopositionen uttrycker en mer maktpolitisk orientering av svensk säkerhetspolitik.
I frågor om folkrätt och mänskliga rättigheter, om bistånd och religionsfrihet, om asylrätt och ansvarstagande för utsatta i vårt samhälle har jag under en mycket lång tid upplevt frisinnade och socialliberala folkpartister som trygga och pålitliga samarbetspartner. Även om vi skiljde oss åt i vissa sakfrågor kände jag en stor samsyn i de grundläggande frågorna. Jag har i mitt arbete sett med stor respekt, också med beundran, på politiker som Ingrid Segerstedt-Wiberg, Olle Dahlén, Hans Blix, Bengt Westerberg och Ingemar Eliasson.
På Folk och Försvars konferens i januari i år lanserade integrationsminister Nyamko Sabuni ett regeringsuppdrag till Säpo att kartlägga all islamism i Sverige. Förslaget preciserades senare till militant islamism och innebar att be Säpo göra något de förstås redan gör, med det enda syftet att markera avståndstagande mot muslimer som grupp.
Sabuni har fortsatt på detta tema även genom att förorda en förändring av diskrimineringslagen och gå ut och kritisera ett domstolsutslag i ett enskilt fall, ett fall som gav en bosnisk muslimsk man rätt mot arbetsförmedlingen. Mannen hade hälsat utan att ta en kvinnlig chef i hand, varpå arbetsförmedlingen drog in hans försörjning. Den kvinnliga chefen vittnade till förmån för mannen att menade att han inte betett sig kränkande.
Men Sabuni anser ändå att diskrimineringslagen ska försvagas när det gäller religionsfrihet. Hon har jämfört med att vi inte kan tillåta en rasist att vägra ta svarta i hand.
Det är ingen mänsklig rättighet att vara utövande rasist. Men det finns, och måste finnas, ett starkt skydd för rätten att utöva sin religion. Ett mångkulturellt samhälle har goda skäl att tillåta många kulturers sätt att hälsa.
Analogt med detta har partiledare Jan Björklund föreslagit förbud för elever att ha täckande klädsel i skolan.
Burka är olämpligt och problematiskt i många situationer och här behövs samtal och dialog, men att lagstifta om förbud mot vissa plagg försvårar problemen, och innebär allvarliga inskränkningar av mänskliga rättigheter. Man kan komma längre med förtroendefulla samtal.
I ett försök att tvinga invandrare till snabbare assimilering har Sabuni nu föreslagit begränsningar i föräldrapenning för invandrare och att språkkunskaper ska vara ännu mer styrande för lönebildning. Partiets språkkrav för medborgarskap ger en större ram åt dessa förslag.
Folkpartiets förslag om särskilda ungdomsdomstolar för att snabbare lära stökiga ungdomar veta hut andas en liknande intolerans mot de som inte passar in. Folkpartiet har förvisso ofta varit ett parti för de välkammade, men förståelsen och respekten också för de som är rufsiga har nu nästan helt utplånats.
Som politiskt engagerad kristen tvingas också jag emellanåt ta interna strider i mitt parti, inte minst i frågor om folkrätt, asylrätt och mänskliga rättigheter. Jag har i dessa frågor genom åren haft anledning att inspireras av de frisinnade i folkpartiet.
Men var finns de frisinnade i dag?
