Peter Stenumgaard skriver i Dagen 3/11 om vår kristna tro i dagens Sverige. För min del känner jag igen mig i många av hans tankar. Svenska kyrkan löper en tydlig risk att sekulariseras inifrån. Den som läser program och predikoturer från församlingar finner allt oftare tecken på en sorts "kyrka light" med allt bredare utbud av samvaro och underhållning, som saknar tydlig koppling till biblisk livstolkning och trons fördjupning.
Han betonar också hur den inre omvändelsen och Guds vägledning i den troendes personliga liv ligger i den kristna trons huvudfåra. Så är det. Tron är en fråga för oss som individer. Jag vill dock gärna påminna om att biblisk tro också har en annan dimension. Guds ärende i världen genom försoningen i Jesus Kristus har ett vidare syfte än vår egen, mänskliga och personliga tro. Frälsningen är, som jag ser det, inte ett svar på frågan om "hur det går för lilla mig".
Nya testamentets perspektiv handlar ju om Gudsriket och dess inbrytande i en fallen värld. Guds ivriga kärlek avser hela skapelsen. Trons huvudfåra utgörs, i min trostolkning, av Gudsrikets universella kraft. Det handlar ju om "nya himlar och en ny jord" (Upp 21:1). Detta är det första, och största, i min tro. Att Guds lidelsefulla kärlek också söker oss, var och en personligen, är för mig en följd av detta stora. "Lilla jag" är alltid en del av Guds gigantiska slöseri med sin kosmiska kärlek!
I sin artikel skriver även Peter Stenumgaard om kristen tro i förhållande till rådande politiska tankevärldar. Han menar, om jag uppfattar honom rätt, att Svenska kyrkan (som jag tycker skulle byta namn till " kyrka i Sverige") allt tydligare söker anpassning till det som i vårt sekulariserade samhälle anses politiskt korrekt.
Själv kan jag, som nämnts ovan, se att det behövs tydlig vakthållning mot den risken. Den rörelse som Gud tänder i sitt människoblivande i Jesus Kristus innebar ju en tydlig motkraft mot all världslig makt. Kyrkans uppdrag är att i alla tider och överallt hävda en radikalt annorlunda värdeskala. Jag vill hävda att mycket av det som sker inom våra kyrkor, inklusive Svenska kyrkan, också tydliggör denna motkraft - även om det borde ske mycket skarpare och modigare.
Mitt i den förflackning och den ytkultur som ibland kan bevittnas i kyrklig verksamhet, också i min egen tradition, lever sig allt starkare insikten om att Gudsrikets krafter går på tvärs mot många rådande politiska makter, oavsett vilka partifärger de väljer. Kyrkan förkunnar på många håll frimodigt evangeliets vassa utmaning mot girighet, maktmissbruk, intolerans. Kyrkans socialarbetare söker på många håll upp sårigheter i vårt samhälle, vågar modigt stå upp för svagheten och orkar uthålligt vara där det är svårast att vara. Många tecken finns på trons kallelse att utmana samhället och leva politiskt inkorrekt. Också i Svenska kyrkan!
