Ska ett handikappförbund eller en patientförening verka för att en döende människa inte längre vårdas för sin egen skull? Ska målet för sjukvårdsinsatserna i livets absoluta slutskede inte vara den döende utan nyttan för andra människor, och ytterst för samhällsintresset?
För ett antal människor är ett nytt hjärta, nya lungor eller en ny lever en förutsättning för att kunna överleva. För den allvarligt njursjuke ger en ny njure en avsevärt bättre livskvalitet. Varje år genomförs ett stort antal transplantationer i Sverige. År 2009 utfördes 392 njurtransplantationer i Sverige, varav 229 med njure från en avliden donator. Sedan vi började med njurtransplantationer i Sverige 1964 har drygt 12 000 stycken utförts.
Svensk sjukvårdslagstiftning grundas på att all vård ska ske för patientens egen skull. Det finns dock några undantag, bland annat för levande organdonatorer. År 2007 förklarade Socialstyrelsen att det inte är förenligt med dagens lagstiftning att initiera behandling uteslutande med syftet att patienten ska bli organ- eller vävnadsdonator. Fortsatt intensivvård under upp till något dygn för att säkert kunna avgöra om patienten utvecklar total hjärninfarkt står däremot inte i strid med lagstiftningen.
Förra året ställde sig Läkarsällskapets medicinsk-etiska delegation positiv till donationsförberedande behandling till döende patienter. Uttalandet har ifrågasatts, även från läkarhåll. En del hävdar att en ny transplantationsutredning bör tillsättas. Andra menar att dagens föreskrifter ger tillräcklig vägledning. Socialminister Göran Hägglund vill inte ha någon ny transplantationsutredning. Han anser att man inte kan förgripa sig på grundläggande etiska principer inom den svenska sjukvården för att få tillgång till fler organ.
I en debattartikel i Dagens Nyheter i augusti 2010 förordade professor Torbjörn Tännsjö att transplantationslagen bör ändras. Om inte bristen på organ avhjälps riskerar många som väntar på transplantation att dö. Under de senaste åren har antalet organdonatorer minskat. Detta beror på att allt färre dör genom hjärndöd. Ett sätt att vidga kretsen av avlidna donatorer är, anser han, att ge patienter med en hopplös prognos fortsatt intensivvård i hopp om att de avlider genom hjärndöd och därmed ges möjlighet att donera sina organ.
Håkan Hedman, Njurförbundets ordförande, skrev i en debattartikel i oktober att om behandlingen i stället för att avbrytas fortsätter under en begränsad tid, tills patienten avlider, kan möjligheten till organdonation utredas och donation eventuellt genomföras. Han skriver att enligt socialministern är detta oacceptabelt och han anser att Göran Hägglunds ställningstagande är djupt bekymmersamt. Om det ska tolkas konkret och bokstavligt omöjliggör det all organdonation från avlidna i Sverige, menar han.
Det är bra att frågan om organdonation och transplantation diskuteras. Naturligtvis vore det önskvärt att ännu fler transplantationer kunde utföras. Ty trots att det genomförs ett stort antal transplantationer, framför allt av njure, dör varje år människor i väntan på ett nytt organ. Diskussionen om organtransplantation gagnas dock inte av sådana överdrifter som Njurförbundet redovisar.
Frågan om organdonation och transplantation måste emellertid också ses i ett vidare perspektiv. Den är nära knuten till frågan om en människas döende, och därmed vården i livets slutskede.
Jag är mycket positiv till organdonation. För ett antal år sedan donerade jag min ena njure. Jag har anmält till donationsregistret att mina organ får tas för transplantation efter min död. Lika positiv som jag är till organtransplantation, lika viktigt är det att värna det mänskliga livets okränkbara värde från livets början till dess naturliga slut.
Genom att utan redaktionell kommentar publicera Torbjörn Tännsjös DN-artikel i sin tidskrift visar Njurförbundet att man delar Tännsjös uppfattning - och därmed hans utilitaristiska grundsyn. Jag tycker att det blir problematiskt när en patientförening - som ju har som syfte att värna en grupp svårt sjuka människor - anammar en sådan "nyttosyn".
Det väcker oro när man direkt eller indirekt börjar förorda att vården i livets slutskede ska präglas av en sådan syn. Människan ges då inget eller bara ett begränsat eget värde. Den döende ska i transplantationsfall ses som ett reservdelslager. I stället för att tillförsäkras värdighet under återstoden av sitt liv ska hon på konstgjord väg hållas vid liv så att hennes organ kan tas tillvara. Nyttoaspekten väger tyngre än den döende som människa. En del menar att synsättet kan godtas eftersom den döende inte är vid medvetande. Men frågan om medvetslöshet är irrelevant. Det handlar om vår grundläggande syn på en döende människa.
Den dag vi på detta sätt börjar laborera med människans naturliga slut, den dag vi i sjukvården sätter samhällsnyttan före den enskilde - den dagen är vi ute i ett etiskt moras.
