Skräcken för den katolska kyrkan är fortfarande stor i vårt land. 1600-talets förbud för katoliker att leva i Sverige varade länge. Svenska kyrkans prästerskap gjorde sitt till för att inympa i befolkningen att rätt kristendom representerades av den “rena, evangeliska läran”, en benämning som fortfarande lever kvar. Fram till åren efter andra världskriget måste en kristendomslärare tillhöra Svenska kyrkan. Att grundskolans läroböcker om vårt lands historia är betydligt mer nyanserade än den gamla realskolans tycks inte betyda så mycket - flera generationer lärde sig att medeltidens kristna tro i Sverige var uppblandad med helgondyrkan och sådant försvinner inte i en hast. Frågan är om inte dagens svenskar vill ha kvar sina gamla fördomar. För en del år sedan luftade ett kvinnligt statsråd sina betänkligheter eller rättare sagt skräck inför det inflytande i EU som länder med en katolsk majoritetsbefolkning skulle utöva. Till saken hör att denna minister började sin yrkesbana som småskollärare. Naturligtvis var 1600-talets katolikförbud utrikespolitiskt betingat - under den svenska stormaktstiden fanns det i öster ortodoxa undersåtar, men från sådana förväntades inga hot mot den inre säkerheten. Katolikerna däremot hade sin högste ledare utanför Sveriges gränser och var lojala mot honom. Inte kunde de tjäna två herrar på samma gång, kungen och påven.
En skribent argumenterade på denna sida nyligen mot en ekumenisk resa till Rom med att katoliker tillber helgonen med jungfru Maria i spetsen. Det låter som ett eko från Odhners bok Fäderneslandets historia för realskolan. Frågan är om det tjänar något till om jag bedyrar att katoliker liksom alla ortodoxa tillber och dyrkar den treenige Guden, bara honom och ingen annan. Däremot är det tillåtet i de nämnda kyrkorna att vända sig till jungfru Maria och andra helgon och be om deras förbön hos Gud. Men tillbedjan (dyrkan) och vördnad (eller tillbe och be till) är helt olika saker som inte får blandas ihop. Tyvärr gör många det. Förra året kom min bok "Lourdes: visionerna, källan, undren" (Artos) ut. I den behandlar jag utförligt bl a Marias roll i katolskt fromhetsliv, ett avsnitt som också tar upp bakgrunden till helgonvördnaden. Jag berättar även om de platser i olika länder där Maria har visat sig och där Gud genom henne har utfört och fortfarande utför underverk, bl a just i Lourdes. Medan jag samlade material till boken uppmärksammade jag en intervju som denna tidning hade gjort med en yngre föreståndare för en pingstförsamling. Denne yttrade ordagrant: "det finns drag inom Katolska kyrkan som jag har väldigt svårt för, deras helgondyrkan är fortfarande en enorm stötesten". Av integritetsskäl nämner jag inte vederbörandes namn. Frågan är hur de skolor som utbildar frikyrkopastorer behandlar denna viktiga fråga. Befinner deras lärare sig fortfarande i 1600-talets katolikskräck?
Jag hade själv en bakgrund i Svenska kyrkans schartauanska fromhetstradition innan jag blev upptagen i “kyrkans fulla gemenskap” som en konversion numera benämns.
