Jag har bytt uppfattning i abortfrågan.
Under många år tänkte jag att det var fel att visa bilder av aborterade foster. Oreflekterat hade jag tagit över det den allmänna uppfattningen: bilder är stötande, de skapar bara onödiga låsningar och därför är det moraliskt förkastligt att visa dem.
Det finns flera anledningar till att jag tänkt om.
För det första är frågan om fostrets status avgörande för abortfrågan. Om fostret inte är en människa är abortförespråkarnas argument absolut övertygande. Självklart har kvinnan rätt till sin kropp.
Självklart måste illegala aborter ersättas med legala. Om fostret däremot är en människa förändras situationen radikalt; då har inte bara kvinnan rätt till sitt liv och sin kropp. Samma rätt har fostret. Och landets lagar måste skydda också fostrets rätt.
Det finns ingenting som så övertygande besvarar frågan om fostrets status som en bild. Alla kan själva se - oavsett medicinsk och biologisk utbildning - att abort dödar en liten människa.
Det är som om abortförespråkarna sagt: "Nej men usch, så osportsligt! Ni får inte visa bilder av aborterade foster" (underförstått: då förlorar vi frågan). Och egendomligt nog har vi som är kritiska till abort accepterat de spelreglerna. Men då har vi avväpnat oss själva i debatten.
För det andra; om abort är så viktigt att det måste vara en lagstadgad rättighet är det väl bara bra om denna rättighet visas upp? Det kan aldrig vara fel att offentligt visa vad vi betalar för med våra skattepengar, som vi reglerar i våra lagar och som vi önskar exportera till resten av världen. Det är snarast hyckleri att i vår tid, när precis allting i tillvaron konstant exponeras offentligt på bild, kritisera bilder på vad en abort innebär.
För det tredje visar historien att bilder många gånger har spelat en viktig roll i kampen mot orättvisa och förtryck. I allt från slaveriets avskaffande, raslagarnas avskaffande i USA till begränsning och reglering av djurförsök har bilden varit viktig.
Orden och den teoretiska diskussionen blir lätt abstrakt och fjärmad från den faktiska verkligheten. Bilden träffar oss direkt i känslan och väcker vår moraliska indignation.
I Sverige har vi genom Elisabeth Ohlsson Wallins många starka bilder, som i utställningen Ecce Homo, närliggande exempel på bildens stora genomslagskraft. När tidningen Time för ett år sedan uppmärksammade talibanernas kvinnoförtryck gjorde man det genom en mycket provocerande bild på omslaget; en närbild av flickan Aisha som fått sin näsa bortskuren.
Upprördheten över abortbilder är i sig själv ett starkt argument mot abort. Ingen blir upprörd över en bild av en bortopererad cellklump. Det upprörande ligger i att bilden visar en människa som dödats.
Abortdiskussionen behöver föras på många plan. Frågans komplexitet behöver belysas ur alla synvinklar. Men det finns ingen anledning att rygga tillbaka för bilder som visar vad diskussionen ytterst handlar om.
