Anna Åkesson ifrågasätter i Dagen 12 augusti det medmänskliga i att visa bilder på aborterade foster då detta skapar jobbiga känslor och minnen hos alla dem som mist ett barn i missfall eller genom en medicinskt nödvändig abort. Hon undrar också om vi inom Människorätt för ofödda kan tänka oss att bilder på lemlästade barn visas på detta sätt om det vore fråga om våra egna barn.
Till att börja med välkomnar vi Åkessons frågor. Ett samtal bland oss abortkritiker om hur vi bäst kommunicerar vår övertygelse om oföddas människors värde är oerhört angeläget.
Angående de jobbiga känslor våra bilder väcker så vet vi att den överväldigande majoriteten av aborter inte är medicinskt nödvändiga. Det ofödda människolivet har systematiskt avhumaniserats och abort beskrivs som "en rättighet". Autentiska abortbilder räddar liv och får kvinnor att avstå från abort. De får män att sluta pressa sina fruar eller flickvänner. Vi vet det. Ta en parallell: Om vår kultur avhumaniserade spädbarn och årligen avlivade flera tusen nyfödda enbart för att de var oönskade, skulle det då vara acceptabelt att visa bilder som avslöjar det vidriga i detta? Menar du att de jobbiga känslorna hos de som mist sitt spädbarn i en sjukdom eller olycka skulle stå i vägen? Nej, jobbiga känslor kan aldrig ges vetorätt när det handlar om något så grundläggande som människovärdet.
De som sörjer sina ofödda barn vet att tusentals andra lika värdefulla barn dödas. Och om något gör att man påminns om sin förlust så att tårarna kommer - är då inte barnet man mist värt de tårarna?
Om våra egna barn tillhörde en grupp i samhället som saknar alla rättigheter, som systematiskt avhumaniserades och som dödades i tusental, ja då skulle vi gärna visa bilder på dem om det skulle kunna rädda andra lika värdefulla barn. Vi skulle säga som Emmet Tills mamma. Emmet var en 14-årig svart amerikan som på skoj sa "hey baby" till en vit flicka vars make var rasist. Maken letade upp Emmet, sköt honom och släpade hans döda kropp efter en bil och slängde den sedan i en flod. När Emmets mamma fick den oigenkännbara kroppen - hans ansikte var borta - valde hon en öppen kista på begravningen. Hon sa: "Hela världen ska få se vad de gjort med min son".
