Jag hörde till dem som tyckte att Göran Hägglund var den givna kandidaten när han senast ställdes mot Mats Odell.
Men under hans tid som socialminister har det faktiskt börjat räknas som en del av välfärden att slippa föda barn med Downs syndrom, det vill säga i klarspråk att med landstingens stöd avliva dem även efter vecka 18. Hur ofta har vi hört Göran Hägglund ropa i sorg och vrede över detta?
Under Hägglunds tid som socialminister har regeringen även slagit fast att det inte finns någon särskild vits med att ha en mamma. En extrapappa går precis lika bra. Ja, det finns förstås ingen särskild vits med att ha en pappa heller. En extramamma går precis lika bra.
Naturligtvis finns det då ingen vits med att ha ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna. Könet är ju helt irrelevant, även i könsliv och föräldraskap. Kristdemokraterna reserverade sig, men satt lugnt kvar.
När jag definitivt insåg Hägglunds brist på kurage, var när han sommaren 2010 lovade utreda om vissa barnaföderskor kunde vara män och pappor till de barn de föder. En gnostisk, för att inte säga fnoskig, tanke.
Därmed inte sagt att Odell är bättre. Ett parti, och ledaren, måste ha så starka värderingar att de vågar riskera riksdagsplatser för sin övertygelse. Bara så kan man vinna väljarnas förtroende. Andreas Holmberg
