Sverige är ett land som vilar på demokratisk grund. Sveriges grundlag befäster medborgerliga rättigheter som är lika för alla. Men detta gäller uppenbarligen inte alla, eftersom bristande tillgänglighet tillåts utestänga människor med funktionsnedsättningar från delaktighet i samhället på lika villkor med övriga medborgare. För att komma tillrätta med detta behöver Sverige få en lag mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet.
Politiskt, vilket gäller för alla partier, finns insikten att bristande tillgänglighet är diskriminering. Ändå tillåter man att denna diskriminering fortgår. Ett närliggande och obehagligt svar är att man ser människor med funktionsnedsättningar som andra klassens medborgare.
Den sista i raden av utredningar där det föreslås att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering var enmansutredaren Hans Ytterberg den 4 juni 2010. Samtliga riksdagspartier stöder förslaget. Dock inte moderaterna.
Utredningen ligger nu hos integrationsminister Erik Ullenhag (FP). På ett seminarium med Förbundet Rörelsehindrade i februari 2011 sa han att han såg det som en av sina politiskt viktigaste uppgifter att föreslå riksdagen ett lagförslag om diskriminering.
Våra förhoppningar var stora i mars 2000 då den dåvarande S-regeringen presenterade en proposition kallad " Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken". En enig riksdag antog planen och att de närmaste årens insatser skulle koncentreras kring tre huvudområden:
att se till att handikappperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer
att skapa ett tillgängligt samhälle, samt
att förbättra bemötandet
Tillgänglighetsproblematiken fick en mycket framskjutande plats i planen. Den sågs, förutom som en viktig demokratifråga, att ett tillgängligt samhälle också leder till att människor som lever med funktionsnedsättningar får bättre möjlighet att studera, arbeta och klara det dagliga livet. Regeringen bedömde att tio år var en lämplig tidsperiod för att kunna avhjälpa enkelt åtgärdade hinder. Vad som hände vet vi nu. Inte mycket alls. Bara tomma ord hittills, som vi ser det.
Den 10 oktober 2008 sa riksdagen ja till att Sverige ska tillträda Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. FN har varit kritisk mot att Sverige, som ratificerat konventionen, inte har lagfäst att bristande tillgänglighet som utestänger personer med funktionsnedsättningar ska ses som diskriminering.
Under 1990- och 2000-talen har allt fler länder infört sådana lagar, men inte Sverige.
I stället för att fatta beslut om det förslag till diskrimineringslagstiftning som finns på Erik Ullenhags bord, har alliansen nöjt sig med att lägga fram en strategi för funktionshinderpolitiken fram till år 2016. En strategi där tillgänglighetsfrågan behandlas mycket styvmoderligt och inte alls tar upp behovet av en förstärkt diskrimineringslagstiftning.
De politiska företrädare som sagt sig stå bakom lagförslaget utgör en majoritet i riksdagen. De skulle kunna visa den politiska vilja de säger sig företräda, genom att gemensamt driva på i denna fråga. Varför görs inte detta? Moderaternas tystnad och motstånd skulle inte vara möjlig om de valde att agera kraftfullare.
I en artikel i Svenska Dagbladet den 20 november sade statsminister Fredrik Reinfeldt "Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov". Bostadsminister Stefan Attefall anser att samhället måste fundera på hur långt man ska driva kraven på tillgänglighet och användbarhet för människor med funktionsnedsättning. Nyligen har riksdagen godkänt att man tillåter flygbolag som flyger på bland annat Norrland använda små plan så att vi med behov av rullstol inte kan flyga med dessa plan.
Till Moderaterna med statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg i spetsen är vårt budskap: Bryt tystnaden och tala klarspråk! Är det för dyrt att människor med funktionsnedsättningar på lika villkor med övriga medborgare ska ha rätt till full delaktighet i samhället? I så fall hur tänker ni då att våra villkor ska se ut och hur kommer de att överensstämma med Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning?
Till övriga allianspartier och till oppositionen är vårt budskap. Visa nu lite kampvilja och driv igenom en reform som klassar bristande tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar som diskriminering. Stå också här upp i praktisk handling för era principer om demokrati och mänskliga rättigheter.
