Bästa sättet att hjälpa det nordkoreanska folket är att arbeta för fred mellan USA och Demokratiska Folkrepubliken Korea, menar Christer Lundgren, som sätter frågetecken inför de uppgifter som Wilgot Fritzon förmedlade i sin artikel.
I en av de två protestantiska kyrkorna i den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang har jag deltagit i och filmat en gudstjänst. Kyrkan var fullsatt och psalmsången frimodig. Att detta inte var någon enstaka händelse vet jag bland annat efter samtal med den svenske jordbruksexperten Sven-Erik Johansson från PMU, som under sitt mångåriga arbete i landet regelbundet deltagit i gudstjänster. Runtom i landet finns enligt uppgift cirka 500 kapell eller möteslokaler. Jag har också besökt buddistiska kloster i Nordkorea, där den religionen utövats aktivt.
År 2006 byggdes en ortodox kyrka i Pyongyang. Vid den nordkoreanske ledaren Kim Jong Ils död i december 2011 framhöll den ryska ortodoxa kyrkans patriark i Moskva, ärkepatriarken Nikolaij Balasjov, till ryska nyhetsbyrån Interfax att Kim Jong Il "utvecklat de andliga förbindelserna mellan de koreanska och ryska folken" och att han var tacksam för det. De amerikanska frikyrkopredikanterna Billy och Franklin Graham, vilka själva varit i Nordkorea och predikat, sände en krans till Nordkoreas permanenta beskickning i FN.
Bland framstående kristna personligheter i Korea kan nämnas den presbyterianske pastorn Moon Ik-hwan, som fängslades fem gånger i södra Korea och tillbringade sammanlagt tio år i fängelse på grund av sina kontakter med norra Korea. Han dog 1994 och hedrades i norra Korea som en stor patriot. Ledaren Kim Jong Il sände också ett kondoleansmeddelande då hans änka Park Yong-gil dog i september 2011.Religionsfrihet ingår i den nordkoreanska konstitutionen (artikel 66), men där sägs också: "Ingen får använda religion som förevändning för att dra in utländska trupper eller för att skada staten och samhällsordningen" (artikel 68).
Mot den bakgrunden finns det anledning att ifrågasätta de uppgifter om makabert grym förföljelse av kristna som Wilgot Fritzon refererar (Dagen, 13 januari). Han hänvisar till två källor, dels en rapport från en kommission utsedd av senaten och representanthuset i USA, dels en självbiografi av en före detta politisk fånge och flykting.Man bör vara klar över att Demokratiska Folkrepubliken Korea formellt befinner sig i krig med USA, som inte bara hotar landet militärt, även med kärnvapen, samt bedriver omfattande sanktioner och ekonomisk krigföring, utan också bedriver ett intensivt propagandakrig för att isolera landet och undergräva dess internationella anseende. Vad som är sant, överdrivet eller direkt osant i denna propaganda är ofta svårt att bedöma.
Den som på allvar månar om det koreanska folkets och enskilda koreaners rättigheter bör aktivt motsätta sig konfrontationspolitiken och verka för avspänning och fredsavtal mellan USA och Demokratiska Folkrepubliken Korea, för förbättrade relationer mellan norra och södra Korea i enlighet med principerna i de två nord-sydliga gemensamma deklarationerna 2000 och 2007 samt för en normalisering av omvärldens relationer till Demokratiska Folkrepubliken Korea. Bara så kan förutsättningar skapas för större individuell trygghet för enskilda koreaner i norr såväl som i söder och utanför Korea.
