Adèle, Jaqueline och Jean-Luc är 12, 10 och 7 år gamla. Deras föräldrar dödades för länge sedan i kriget i deras afrikanska hemland. Sedan lille Jean-Luc var två år har de bott hos farbror och sina kusiner. Jean-Luc minns ingen annan pappa än farbror. Nu är även farbror hotad och familjen måste fly. Resan är farlig och farbror åker i förväg. Barnen ska få komma efter. Men de möts av ett grymt besked av Sverige, som gett farbror asyl. Lämna adoptivbarnen åt sitt öde, ni andra får komma hit!
Samma hemska besked får Omar, 13 år. Hans föräldrar omkom helt nyligen och han har inga släktingar i närheten som kan hjälpa honom. Storasyster Fatima finns i Sverige och har egen familj. Hon vill gärna ta hand om Omar, så han tar sig till svenska ambassaden. Där tar det stopp. Omar har ingen chans. Han får klara sig själv i världen.
Namnen är påhittade, men barnen finns därute. Vi har träffat flera av deras förtvivlade släktingar. En lucka i den svenska lagstiftningen gör att barn som blivit föräldralösa över huvud taget inte får ansöka om att få komma till sina närmaste släktingar. Lämnar de in en ansökan så vägrar de svenska myndigheterna att behandla den. På detta sätt har många barn som förlorat sina föräldrar i krig och konflikter drabbats dubbelt. Deras öden når inte svenska kvällstidningar, men det är ändå en skandal.
Problemet är att Migrationsverket inte prövar ansökningar från minderåriga barn. Det måste finnas en företrädare, antingen en biologisk förälder eller en person som har papper på att vara vårdnadshavare. Men alla länder har inte en statsapparat som producerar dokument som Sverige godkänner. Alla länder har heller inte ett system som gör att det finns dokument med stämplar från en högre instans som visar varje adoption, eller vem som är förmyndare för varje föräldralöst barn.
I länder som befinner sig i konflikt blir många barn föräldralösa. Det är ett tecken på mänsklighet mitt i det onda när barnen får växa upp hos en släkting eller närstående familj. Desto omänskligare är det när Sverige nekar sådana familjer att hålla samman och begär att de ska lämna sina extrabarn vind för våg.
De föräldralösa barnens situation liknar den som alla flyktingar från Somalia hamnat i när de försökt återförenas. För dem är haken att de inte kan styrka sin identitet eftersom Sverige inte godkänner några id-handlingar från Somalia. En del av de somaliska familjerna och andra i samma situation får nu ändå förenas om de kan visa DNA-prov på föräldraskapet. Men många ställs fortfarande utanför rätten till familjeåterförening.
För de föräldralösa barnen finns ingen lösning i sikte.
Låt oss vara väldigt tydliga: Det är inte så att svenska myndigheter inte tror på barnen eller anser att de inte har tillräckligt goda skäl att få förenas med vuxna anhöriga i Sverige. Svenska myndigheter säger i stället till barnen att det över huvud taget inte spelar någon roll vilka skäl de har att komma till Sverige – och det just därför att de är föräldralösa.
Migrationsöverdomstolen påpekade i en dom redan 2009 att ”lagstiftaren” måste lösa frågan. Konkreta förslag som har nämnts är att den släkting som befinner sig i Sverige skulle kunna få göra ansökan, eller att Sverige tillfälligt utser någon på ambassaden till ställföreträdare. Sedan skulle sociala myndigheter i Sverige kunna få i uppdrag att se till att barnen har det bra i familjen – på det sättet skulle barnen åtminstone vara mindre utsatta än om de lämnas ensamma i ett krigsområde.
Men migrationsminister Tobias Billström fortsätter vid träffar med frivilligorganisationerna att hävda att domstolarna ska lösa problemet – trots att Migrationsöverdomstolen har sagt ifrån att det är omöjligt med nuvarande lag. Samma diskussion pågår för de familjer som nekas sin rätt till familjeåterförening för att deras hemländer inte utfärdar tillräckligt bra pass. Migrationsministern hänvisar till domstolarna, men vi måste fortsätta kräva lagstiftning.
För de föräldralösa barnen kräver vi handling nu.
Detta är en politisk fråga som måste få en politisk lösning. Det finns inget regelverk som domstolarna kan följa för att hantera liknande situationer. Politikerna måste skriva reglerna.
Tills politikerna tar det ansvaret så får Adèle själv finna något sätt att ta hand om sig och småsyskonen i slummen utanför huvudstaden där svenska ambassaden ligger. Medan Omar letar efter en lastbil att gömma sig under när han på egen hand försöker ta sig till storasyster.
Terje Holmgren, styrelseledamot i FARR, Flyktinggruppernas Riksråd
Sanna Vestin, sakkunnig i FARR, Flyktinggruppernas Riksråd
