Varför anses det vara stor- och partipolitik att hävda att Israel och Palestina-konflikten bör få sin lösning enligt folkrättens principer och ensidigt att kräva att ockupationen måste upphöra?
Så vad är då balans? Att låtsas som att israeler och Gazabor har liknande livssituationer kanske man kan göra framför en tv och tänka att det handlar om brister i nyanser. I Gaza handlar det om att överleva, och det som för Annika Borg är motbjudande sifferexercis är siffror som var och en representerar en människa som inte lyckades med just detta. Att överleva. För mig vore det naturligt att tänka att det är medmänniskor som inte borde ha dött, vare sig de är israeler eller palestinier. Hos Borg förvandlas det i stället till en retorisk fråga – skulle jag tycka det var bättre att lika många israeler har dött? Motbjudande var ordet.
Livet i Gaza och i Israel är inte lika. Kriget drabbar alla, men inte på samma sätt. Det är en fråga om hur verkligheten ser ut. Och det är en bild som vi uppenbarligen delar – situationen i Mellanöstern är obalanserad, våldsam och oacceptabel på en rad olika sätt, skriver Borg.
Men vad är då kyrkans uppgift? Att vara tyst, släta över och låta medkristnas vädjan bli ett rop för döva öron? Att inte ta ställning är också politik. Att inte ta ställning när människor dödas, lever i misär, förtrycks, och lever i ständig oro och rädsla – oavsett vilket folk de tillhör – det är i allra högsta grad politik. Och det är en politik som jag hoppas att vår kyrka aldrig ställer sig bakom.
Det är också i det ljuset man bör läsa Kairos Palestina-dokumentet. Annika Borgs citat om ”förvirrade teologiska uppfattningar som judiska” är ett missförstånd. Det avser där ”en teologi som rättfärdigar ockupationen”. Antisemitism och islamofobi fördöms och budskapet till judar är: ”Fast vi stridit är vi i dag och i morgon i stånd att leva i kärlek tillsammans ... när ockupationen upphört och rättvisa upprättats.” Därför blir ersättningsteologin som slagträ mot palestinska kristna fel och ovärdigt. En teologi som vi i Svenska kyrkan tack och lov gjort upp med, inte minst genom religionsdialog och ekumeniskt arbete i Jerusalem.
Guds vägar har inte alls förbisetts utan är del av Svenska kyrkans svar på Kairos Palestinadokumentet! Kritik mot israelisk regeringspolitik utesluter inte en positiv judisk-kristen dialog. Men mer reflektion behövs om vad en rättvis fred kan innebära. Kyrkornas Världsråds fredsbudskap från Kingston 2011 tillsammans med Kairos Palestinadokumentet utgör en bra grund för detta.
Kjell Jonasson
