Eftersom församlingen, kyrkan, bygger på apostlarnas och profeternas grundval (Ef 2:22) är deras bibelsyn och bibelbruk normerande för Kristi kropp. För att komma vidare i bibelsynsfrågan måste vi tillbaka till rötterna och jag ska lyfta fram några drag som vi kan se i den tidiga kyrkans praxis.
Bokstavstro i kombination med Andens kreativitet. Dessa till synes motsatta saker finns hos Jesus och apostlarna. Jesus säger "Inte ett horn ska förgå" (Matt 5:18) och menar då de små svängar, "horn", som finns som små delar av hebreiska bokstäver. Men samtidigt har han friheten att ge en ny, inte liberalare, men radikalare tolkning av till exempel femte budet. Redan att du säger "du dåre" till din broder gör att du ska till gehennaelden (Matt 5:22). Apostlarna tillämpar just en sådan rabbinsk tolkning som kombinerar bokstavstro och tolkningsfrihet, dessutom i kombination med den heliga kreativitet Anden ger. Varje bokstav är inandad av Gud. Detta är något annat än den torra rationalism som kommer med upplysningen och som också kan prägla evangelikal bibelsyn.
Gamla testamentet är grunden. Jesus och apostlarna kände inte till någon annan bibel än den hebreiska. Det var utifrån denna bibel man förstod allting: skapelsen, befrielsen från Egypten, offerblodet; i den fanns Psalmboken, levnadsregeln och löftena. Jesus förkroppsligar alla de stora rollerna i Gamla testamentet: den Andre Adam, Abrahams säd, Davids son, en ny Mose, Profeten, den Lidande tjänaren. Och för Jesus och apostlarna är syndafallsberättelsen verklighet, liksom exodusberättelserna. Daniel själv profeterar om Förödelsens styggelse och Nineves män är verkliga. Varje försök att eliminera eller mytologisera dessa judisk-kristna grundberättelser är allvarliga angrepp på och rycker undan grunden för kristen tro.
Jesu världsbild. Jesu och apostlarnas världsbild är annorlunda än vår sekulariserade. Himmel och ett brinnande Gehenna är självklara, änglar och demoner ingriper i vardagslivet. Tiden är kort och slutet kommer med ett dån. Gud gör under, både när han botar och när Jesus går på vattnet. Offren är centrala i umgänget med Gud. Denna världsbild är en del av apostolisk kristendom, även om modern teologi betraktar den som mytologisk. Men utan den blir kristen tro oförståelig.
Läran är Skriftens ryggrad. "Dessa höll ständigt fast vid apostlarnas lära" (Apg 2:42). Läran, embryot till våra trosbekännelser, gick hand i hand med Skriften, och är till och med före Skriften. Därför kan man aldrig spela ut Bibeln mot den sunda läran utan måste se dem som två pelare som bär evangeliet genom historien.
Kristi kropp som tolkningsmiljö. Bibeln gavs till och i Kristi kropp och i dess teologiska verkstad, en judisk kristen bet-midrash, formades apostlarnas undervisning. Församlingen är därför bibeltolkningens primära miljö, inte sekulär akademi, även om den visst kan berika förståelsen. Men för att förstå Skriften måste man lyssna till Kroppen, där Jesus Kristus är huvudet.
Levande tradition. Ett arv från den judiska miljön är att apostlarna tar emot och förmedlar lärotradition. Detta är evangeliernas första fas. Så gör Paulus i 1 Kor 15:3 och överförandet beskrivs med exakt de termer som används i judendomen. De följande generationerna av apostlarnas efterträdare garanterade att läran förblev oförfalskad –Johannes var lärjunge till Jesus, Polykarpos till Johannes och Irenæus till Polykarpos. Bibeln har alltid sista ordet, men finns i en levande tolkningstradition, om det sedan är en pingstkarismatisk eller en syrisk ortodox.
Dessa sex element tror jag är nödvändiga i en apostolisk bibelsyn, som aldrig kan frikopplas från kyrkosynen och den kristna bekännelsen. Annars blir envar sin egen påve och bibeltolkningen blir antingen några professorers privilegium eller öppnar man för total individualism. Istället behövs ödmjukhet inför Bibelns bokstav i kombination med öppenhet för textens djupdimensioner. Ett fasthållande vid Gamla testamentets tillförlitlighet och en apostolisk världsbild. Läran som ryggrad och församlingen som tolkningsmiljö. Och så den underbare helige Ande som vakar över hela processen, från författarens intention att berätta eller skriva till Herrens tilltal genom den text vi läser i kyrkan.
När vi talar om bibelsyn behöver vi börja här, i den attityd som Jesus förmedlade till apostlarna men också vidga den från den agenda som rationalismen satt. Det var en apostolisk syn på Bibeln som fungerade när församlingen föddes och det är den som kommer att fungera tills Jesus kommer tillbaka.
Anders Gerdmar, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Livets ords Teologiska seminarium
