Efter den senaste tidens diskussioner om dopet och dess betydelse vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter.
Jag är en kille i 40-årsåldern som är uppvuxen i Missionsförbundet och jag är barndöpt. Jag har tillbringat hela min uppväxt i denna gemenskap och fått uppleva många underbara möten med och i Jesus. Jag har under hela denna tid levt i mitt barndop och inte ifrågasatt eller funderat så mycket över det.
För drygt ett år sedan började jag av olika anledningar gå till en pingstförsamling. Där upplevde jag direkt att jag ville vara en del av församlingen. Jag var medveten om att man skulle vara troendedöpt (vuxendöpt) för att få bli medlem i församlingen, så detta var en fråga som jag direkt behövde ta ställning till. För mig fanns aldrig alternativet att avstå församlingstillhörigheten på grund av att jag var "tvungen" att döpa mig. Det var heller aldrig aktuellt för mig att ifrågasätta församlingens syn på huruvida man måste vara troendedöpt eller inte.
Istället bad jag till Gud att han skulle visa mig tydligt att detta var den rätta vägen framåt. Jag bad också om att mitt framtida dop skulle få göra skillnad för mig som människa och personlighet. Jag ville att det skulle märkas på mig att jag hade tagit beslutet att döpa mig. Mina vänner bad för och med mig om detta.
När jag så stod där i dopgraven med efterföljande handpåläggning och förbön så kände jag verkligen hur jag uppfylldes av den helige Anden. Det står i Apg. 2:38 "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva." Genom nedsänkningen i vattnet begravde jag mitt gamla liv och samtidigt stod jag upp i mitt nya liv tillsammans med Jesus. Att på detta sätt också få bekänna sin tro på Jesus Kristus i församlingens mitt är en fantastisk upplevelse.
De nära som känner mig väl kan bekräfta att en förändring har skett . Trots att jag aldrig i mitt liv har funderat på att lämna Gud och dess gemenskap känner och märker jag nu stor skillnad på mig själv. Jag har utvecklats mycket i min personliga tro och jag har aldrig pratat så mycket om min tro bland arbetskamrater som jag gör nu. Jag har på många sätt förändrats och skulle inte för mitt liv vilja ha mitt troendedop ogjort.
Jag vill på detta sätt ge min bild av vilken möjlighet och förmån det är att bli döpt av egen fri vilja. Så till alla ni som är i en liknande situation som jag var för ett och ett halvt år sedan vill jag bara säga: Låt det bli er och omgivningens bön och låt Herren visa er vägen. Missa inte denna möjlighet, det är aldrig för sent!
David Rydberg, Västra Frölunda
