Andra Vatikankonciliet var 1900-talets viktigaste kyrkohistoriska händelse, eftersom det satte upp riktlinjerna för den Katolska kyrkan, världens största samfund, för de närmaste århundradena framöver. Den första text man antog (1963) var den om gudstjänsten (efter inledningsorden Sacrosanctum Concilium). Det heter där i stycket 33:
”Även om den heliga liturgin främst är en dyrkan av Guds majestät, innehåller den också en undervisning för det troende folket. I liturgin talar Gud till sitt folk. Kristus förkunnar fortfarande sitt evangelium. Folket svarar Gud med sin sång och sin bön. Inte bara när man läser det som är skrivet för att undervisa oss (Rom 15:4) utan också när kyrkan ber, sjunger och handlar får deltagarnas tro sin näring: de sporras att frambära ett andligt offer till Gud och mottar hans nåd i rikaste mått.”
Jag frågar mig ibland varför människor inte tröttnar på mässan vi katolska präster firar, trots att vi aldrig ställer frågan hur vi ska dra fler till kyrkan.
Det beror troligen på att vi vilar i den givna liturgin, utformad i organisk kontinuitet med den första kristna gruppen som samlades i salen på övre våningen. Vi slipper hitta på något nytt och attraktivt hela tiden.
Anders Piltz, biskopsvikarie för gudstjänstlivet, Stockholms katolska stift
