Nu tänker jag sticka ut hakan. För ett tag sedan skrev Alf B Svensson en debattartikel (Dagen 17/1) om gränssättning med rubriken "Låt inte barnen ta makten". Vill här dela en del funderingar för att nyansera den synen på barnuppfostran, som faktiskt är den rådande normen även om de flesta föräldrar inte lyckas nå upp till den.
Känner mig tvungen att, för att undvika missförstånd, från början göra klart att jag inte tillhör dem som tycker att barnen ska släppas fria att uppfostra sig själva och att vi ska uppfylla alla deras önskningar. Nu till mina ännu inte färdiga funderingar ...
Det är alltid meningsfullt att sätta ett maktperspektiv på allt socialt samspel. Som föräldrar har vi en enorm makt över våra barn och därmed ett enormt ansvar för vad vi gör med den makten. Med Jesus som förebild kan vi sätta vårt ego åt sidan och låta barnen komma först. Gud använder verkligen barnen för att vi ska få ta itu med vår egen egoism. Gud, med mest makt i universum, väljer själv att begränsa sin egen makt när han ger oss den fria viljan. Ett mål med barnuppfostran, förutom huvudsyftet att förmedla kärlek, måste vara att barnen lär sig ta ansvar för sina egna val. Inom socialt arbete finns det ett begrepp som kallas "empowerment". Det innebär att det man gör har som syfte att ge en person makt över sitt eget liv. Med våra barn handlar det om små trygga steg under vår vägledning. Att prata om att "de inte ska få ta makten" känns som att polarisera mellan föräldrar och barn, med risk att spela vuxna med behov av egen maktutövning i händerna.
Det som föräldrar och omgivning ser som oönskat problembeteende hos barn är inte sällan en följd av ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Då fungerar inte ”tuffa tag” och mer gränssättning, utan det som behövs är förståelse och lågaffektivt bemötande. Varken föräldrar eller barn är i det läget hjälpta av pekpinnar om dålig uppfostran.
Gränser är bra för människan som skydd mot det som inte är bra. Barnet behöver förälderns hjälp att se dessa gränser. Men målet med barnuppfostran måste vara att gränserna blir en inre kompass som visar vägen resten av livet. Risken finns att gränssättningen stannar vid att bli ett yttre normsystem som inte håller när föräldrarnas inflytande minskar och barnet ska bli en vuxen. Jag tror detta tyvärr inte varit speciellt ovanligt i kristna familjer med starkt betoning på vad som är rätt och fel beteende. Gud har i sin godhet lagt ner samvetet i alla människor, något som vi som föräldrar får vara rädda om så att det inte blir skadat. För att barnen ska göra normer till sina egna är jag övertygad om att en tydlig gränssättning i form av regelsystem har mindre betydelse än den oerhörda tyngd vårt eget handlande har. Som förebilder har vi vår verkliga makt över våra barn.
Vi får säga ”Följ mig!” till våra barn. Tur att Jesus sagt det till oss, så att vi själva får hjälp med färdriktningen.
Janet Karlsson, mamma och socionom
