"Någonting håller på att gå sönder...". Den berömda meningen i Håkan Juholts installationstal har inte bara politisk aktualitet.
Något håller på att hända inom svensk kristenhet. Det är oro, inte bara i ledet utan också i ledningen. Det andliga utbudet växlar mellan samfundsbestämd á la carte, ekumenisk buffé och allt mer gående smörgåsbord. Här och var väcks tankar på knytkalas i mindre bibel- och bönegrupper. Gamla strukturer löses upp som brustabletter.
Det tidigare för-givet-tagna medlemskapet flyter efter förändringar inom den egna församlingen och de nyflexibla samfunden. Medlemskap i en församling, gudstjänstliv i en annan leder inte längre till en uppgörelse. På några platser anar man en stor acceptans för förflyttningar som ett välkommet inslag i en generationsväxling som motdrag till en befarad sotdöd. När vi nu står inför det nya är det bra att veteranerna inte är med, uttalade en församlingsanställd i Dagen då de inställda pastorsdagarna debatterades.
Jag gick på lokal med några vänner för att utbyta tankar. Musikvolymen fick oss att påtala "ljudfelet", bara för att höra volymen höjas. När vi såg rytmiken hos de påtagligt unga medgästerna och hur de kommunicerade insåg vi budskapet till oss: Det finns lämpligare ställen för er. Vissa inslag i karismatiska kyrkor ger mig en större förståelse för kroghändelsen för tiotalet år sedan. Trender kommer något fördröjt också till kyrkan.
Bristen på tydlig hemmahörighet förklarar pingstvänner med en ökad insikt om de kristnas enhet och att barnen är med i alternativkyrkan. Tomrummet fylls av trosrörelsefolk på rekognosering, som känner igen trycket i lovsången. Livets Ords grundare går till något nytt men försäkrar att man inte går från något – bara till. Kommuniteten i Bjärka-Säby byter inte tillhörighet, skillnaden i lära och gudstjänstordning leder inte till konvertering försäkrar ledningen. Hur långt kan skillnaden i organisk och organisatorisk tillhörighet tänjas innan något går ohjälpligt sönder?
Hans G Eriksson, Uppsala
