Ett visst rättsmedvetande finns tydligen nedlagt i mig, och jag gissar att det har sin grund i Strömsnäsbruk, brukssamhället jag växte upp i. När något är fel så får man ta itu med det. Det rättmedvetandet vaknade till liv den 1 april när tre välformulerade reportrar från Uppdrag Granskning gick till attack mot kyrkoherde Per Engström på kyrkogårdsparkeringen i Morup. Jag upplevde att något verkligen var grundligt fel och obehagligt, så fel att jag flera gånger blev rädd och helst ville ge mig av men avstod den utvägen.
Det var en insatsstyrka på språng som anlände till kyrkogårdsparkeringen: En med kamera och en med mikrofon – denna gång var inget av det dolt – och så chefen steget bakom. Det hemliga vapnet hade man i rockfickan och serverade det ganska direkt: "Du har försökt övertala en ung människa att bli botad från homosexualitet – vi har det på band". Och så framkom det att en ung man hade försetts med kamera och mikrofon för att avlönat spela konfident, en människa i nöd och behov av själavård. Fällan hade riggats väl och slagit igen eftersom den tjänstgörande prästen – i detta fall kyrkoherde Per Engström – hade blivit lurad att tro att han faktiskt gjorde något gott och värdefullt när han tog sig an en människas nöd.
Men man kunde i själva verket inte beslå Per med att ha gjort något fel. Han hade bara bifallit den fejkande konfidentens önskan att få förbön, vilket finns bandat. Han hade alltså gett det eftersom det är så det går till i en själavårdande situation: Du ber för just det som konfidenten vill att man ber om! Vad gjorde man från Uppdrag Gransknings håll då? Man tillgrep något som alltid kan få ett intervjuoffer att vackla, nämligen att upprepa samma påstående/fråga om och om igen tills intervjupersonen börjar vackla.
Jag ser det som en regelrätt brottsprovokation, ett regelrätt överfall, där man dessutom var tre mot en i ett tydligt maktövertag. Det var en påtvingad förhörssituation där agerandet andades öststatsmässig förhörsmentalitet. Det var en hotfull situation eftersom det som sades filmades för att hamna i tv-rutan, personen skulle bli uthängd till allas beskådan. En ren kränkning av både ämbete och person. Utsattheten för prästen och riskerandet av dennes roll verkar ingen tänkt på.
Och kan man få provocera hur mycket som helst och ändå kalla det man åstadkommer för en "dokumentation"? Det känns snarare som en provokation för att få till ett resultat. En fabrikation, helt enkelt! Är en sådan provokation tillåten, och vem sätter gränser för denna gränslöshet? Vilken juridisk ställning har egentligen tystnadsplikten när det kommer till kritan?
En jurist jag talat med har klargjort att handlingssättet måste betraktas som en grov överträdelse av tystnadsplikten och att det sänder signaler som för med sig att vare sig man är präst, advokat eller läkare så kan man numera aldrig känna sig säker på att ett samtal sker på "helig mark". Det är färdigt att exploateras när helst det kan ge någon utdelning.
Det som Uppdrag Granskning lyckats åstadkomma är även en trivialisering och en vulgarisering av själva själavårdssituationen. Därför slår också situationen tillbaka mot programmet.
Det som nu "avslöjats" kommer inte att ha något värde. Men vad värre är: Hur ska jag nu, om jag har tvivel om min identitet, över huvudtaget våga gå in i ett själavårdssamtal? Vart tar jag nu vägen? Hamnar jag i tidningen? Här gäller det att våga ifrågasätta journalismen. Att blåsa i visselpipan och avslöja det normaliserade våldet och etablerade missbruket. Det är jag säker på att mina kompisar i Strömsnäsbruk hade hållit med om. Vad är du annars som människa? Eller: Vad är du annars för präst?
Olof Ringdahl, kyrkoherde
