Alf B Svensson tar i sin debattartikel i Dagen (28/8) upp ett oerhört viktigt ämne: "Hur når förkunnaren fram med sitt budskap?" Det är en fråga som engagerat mig under lång tid. Och jag har förundrats över att vi i våra gudstjänster runt om i landet inte gör mer för att utveckla våra sätt att kommunicera.
När jag gick bibelskola i min ungdom fick vi lära oss predikokonstens alla regler. Och jag älskade att dyka ner i texten, låta den tala till mig, med hjälp av referenslitteratur försöka förstå mer, och sedan få ner det jag fått fram i tre tydliga punkter. Det ingen lärde mig då, utan som jag upptäckt senare, är att det inte räcker med tre faktapunkter, det behövs även en känslopunkt. Som förkunnare behöver jag inte bara ställa mig frågan: "Vilket är det viktigaste budskapet jag vill ha fram?" Utan också "Vilken är den viktigaste känslan jag vill att människor bär med sej när de går ut genom dörren?"
Jag tänker mig att ett budskap måste bäras fram, och det bärs av en, eller flera, känslor. Det är känslor som gör att vi som åhörare öppnar eller stänger våra hjärtan och hjärnor. När jag som förkunnare träder upp på podiet, måste jag bära med mig den känsla som jag vill att åhörarna ska bära med sig ut ur lokalen en timme senare. Den känslan blir som en bro från mitt hjärta till de lyssnandes hjärta, som budskapet kan vandra fram på. Det är detta som vi ofta ser som karisma. Karismatiska förkunnare bär med sig en, eller flera, känslor upp på podiet, som rör vid något i oss.
Som kristen förkunnare är inte mitt mål bara att åhörarna ska lyssna till vad jag säger och gå hem och säga "Vilken bra predikan!". Mitt mål är att min förkunnelse ska leda till ett Jesusmöte, till en närmare relation till Jesus. Därför har jag ett ansvar inte bara att bära fram budskapet till åhörarna utan även att bära åhörarna fram till Jesus. Det här steget saknar jag ofta i de predikningar jag hör. Jag tänker mig att jag som förkunnare är som de fyra vännerna som bär sin vän fram till Jesus (Mark 2:1-5). Som förkunnare bär jag människor fram till Jesus, bänder upp ett hål i taket och firar ner dem framför Jesu fötter. Vad som händer sen är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att bära fram, bända hål och fira ner. Det är i Jesusmötet det stora händer. I mitt bärande av budskapet genom en känsla kan jag bända hål och skapa öppningar, men det är inte förrän jag firar ner min åhörarskara till Jesus som undren händer.
Precis som Alf B Svensson har jag inte heller någon teologisk utbildning. Men jag jobbar ständigt med att skapa vägar för kommunikation i mitt arbete som familjeterapeut. Föräldrar frågar hela tiden: "Hur gör jag för att nå fram till mitt barn?" Mitt svar är: "Du måste börja med att bygga en anknytning." Att bygga en anknytning handlar om att kontinuerligt lyssna till och känna in mitt barn, att fånga upp barnets känslor och visa att jag finns där som en trygg bas och som en hjälp att processa, förstå och hantera det som händer i livet. Det handlar om att hela tiden bygga på att skapa ett band mellan mig och mitt barn. Det gäller också förkunnaren. Förkunnaren behöver bygga på en anknytning till sina åhörare. För församlingspastorn är det något som sker kontinuerligt under veckor, månader och år, för gästpredikanten är det något som sker i stunden. Men budskapet tas inte emot, om inte åhörarna känner "den här personen bryr sig om mig", "den här personen anar vad jag upplever och står i just nu", "den här personen har något att ge mig som kan hjälpa mig att hantera mitt liv just nu".
Till sist är det anmärkningsvärt att vi fortfarande, inte bara i våra kyrkor utan i hela vårt samhälle, har sådan stor tilltro till undervisning i form av det talade ordet, trots att forskning visar att det är ett av de minst effektiva sätten att förmedla ett budskap. Vi har olika inlärningsstilar, och de flesta av oss minns ett budskap bäst om vi både fått se och höra, om vi fått samtala om det vi hört, om vi fått pröva att göra det vi nyss lärt oss och om vi sedan får lära ut det till någon annan. Ju mer vi får använda hela kroppen och båda hjärnhalvorna, desto mer minns vi ett budskap. Vi behöver få röra på oss mer i gudstjänsterna. Vi behöver få samtala. Vi behöver få gå hem med en uppmaning att pröva, och att berätta för någon annan vad vi nyss hört. Vi behöver få sjunga, dansa, måla, skapa och dela. De som förkunnar för barn vet i större utsträckning om detta. Och varenda gång jag förkunnat i en familjegudstjänst – med avsikt att förmedla ett budskap till barnen, så kommer det alltid fram ett antal äldre och tackar för predikan med orden "För en gångs skulle förstod jag predikan."
Förkunnare av alla de slag, nu är det dags! Vi har ett levande livsviktigt budskap att bära fram till människor som längtar efter att få komma fram till Jesus. Låt din egen längtan få möta åhörarnas längtan. Var inte rädd att utforska ditt sätt att skapa öppningar för människor till Jesusmöten. Ingen hade väl kunnat drömma om att de fyra vännerna skulle bända hål i taket – och det fanns säkert många som hade åsikter om det. Men mannen blev förlåten, frisk och tog sin säng och gick. Det vill vi se mer av! Och vår förkunnelse kan bidra till att göra det möjligt.
Ulrika Ernvik, Socionom, familjeterapeut och missionär
