Det jag skriver i denna insändare är absolut inte tänkt som ett ifrågasättande av välsignelser som många upplevt på knä, liggande på rygg, gående, sittande, eller i vilken kroppsställning som helst. Välsignade möten med Herren är för oss alla heliga minnen och avgörande händelser med evighetsperspektiv. Detta behöver dock inte hindra oss att objektivt granska det som vi kan uppleva frågetecken inför.
Genom åren har vi i olika sammanhang upplevt hur människor fallit baklänges i samband med förbön. För mig har det varit och är tydligt att det alltför ofta handlar om ett mer eller mindre medvetet och uppenbart manipulerat fall. Ofta sker det på ett sublimt och diskret sätt. Den som står på hälarna med huvudet böjt bakåt i hängiven bön faller lätt, med eller utan beröring, baklänges på grund av tyngdpunktens förskjutning. Ofta hör man att ”han eller hon rörde inte vid mig”. Samtidigt har man bastanta vakter placerade bakom medan förebedjaren står tätt framför och vanligtvis lägger sin hand eller till och med endast blåser på sökaren. En minsta ”salighetsvibration” kan då orsaka den millimeter-gungning som är tillräcklig för att framkalla fallet.
Hela detta arrangemang skapar då en psykologisk förväntan om att falla baklänges hos den som söker förbön, men även hos förebedjaren och mötesdeltagarna, och fallandet uppfattas som något av en andlig kvalitetsstämpel. Det finns alltför många exempel på detta fenomen både i Sverige och internationellt.
Manipulerade baklängesfall eller andra liknande framkallade effekter är integritetskränkande. I sämsta fall kan det av känsliga personer rentav upplevas som fysiska, mentala och andliga övergrepp med allt vad det innebär. Skulle vi i andra sammanhang orsaka att någon faller baklänges så är risken uppenbar att hamna hos polis och åklagare.
Jag har svårt att föreställa mig att Jesus under bergspredikan på saligprisningarnas berg for omkring med utfall mot enskilda och med hysteriska utrop, armviftande eller handpåläggningar fick dem att som käglor handlöst falla baklänges. Jag tror inte heller att Petrus i Kornelius hus fällde de längtande hedningarna till marken eller att apostlarna någonsin bar sig åt på det sättet. När Kornelius först föll ned inför Petrus uppmanade han Kornelius att resa sig upp.
Jag tar upp detta till hundra procent av omsorg om alla mina syskon i Kristus. Det är bättre att vi själva genom nykter insikt och självsanering korrigerar oss i stället för att sekulära media sätter smädelsens strålkastare på detta knuffande. Vi riskerar då att angripas och förlöjligas för något som vi inte bör bjuda på. Då kommer ett negativt fokus att sättas på något som vi medvetet eller omedvetet förträngt men själva för länge sedan borde ha insett. Och till skillnad från gamla vandringsskrönor om väggklättrande och ärtplockande pingstvänner i mörka kapell finns då en sanningsgrund.
I Ordet står det ofta om att falla inför Herren – men då på sina knän och ansikte med armarna som naturligt skyddande stöd. Att böja huvud och knä inför Herren är ett välsignat och naturligt beteendemönster – men inte att falla baklänges. Det enda bakåtfallande exempel från Bibeln jag kan erinra mig är när prästen Eli, enligt 1 Samuelsboken 4:18, av förskräckelse föll baklänges med ett ännu förskräckligare resultat. I Jesaja 28:13 berörs även samma företeelse.
På knä inför Herren upplevde jag frälsning och andedop för 63 respektive 59 år sedan och jag önskar av hela mitt hjärta ännu mer av brinnande väckelsemöten med frälsningsupplevelser, andedop och helande. Men gör då som i gamla goda tider där man inbjöd till förbön på knä eller sittande inför Herrens heliga ansikte. Då helgarderar man även mot risken att anklagas för manipulerade baklängesfall.
Henry Nordin
