Världens nöd ropar till oss

Mitt huvud är fullt av tankar om orättvisor och männi­skor som far illa runtom i världen. Jag har precis kommit hem från Jordanien, en plats där alla orättvisor verkar vara koncent­rerade. 1 miljon syriska flyktingar, 3 000 irakiska flyktingar som flytt från Islamiska staten (IS), 1,2 miljoner beduiner och 300 000 funktionsnedsatta som inte har några som helst rättigheter.

Lägg till det att Jordanien har det högsta antalet hedersrelaterade mord i hela världen, diskussioner om kvinnans rätt att gifta sig med vem man vill och könstympningens vara eller icke vara.

Jag hade förmånen att möta några ur dessa utsatta grupper, bland annat 45 irakiska kristna som flytt Mosul och IS. Att höra dem berätta om flykten från Irak var ohyggligt, det var precis så illa som det vi sett på tv. Och i Zaatari by väntade omkring 100 syriska flyktingbarn. Illaluktande, smutsiga och under­närda med trasiga sandaler på fötterna. Mitt i leken och dansen kände jag en l­iten hand som sticks in i min. En l­iten flicka behövde lite värme och kärlek.

De syriska flyktingarna har i alla fall två omgångar med kläder. Värre är det med flyktingarna från Sudan, de har absolut inget. Besöket på en flickskola i en beduinby gjorde oss smärtsamt medvetna om hur en del flickor inte får mat varje dag, hur vissa måste stanna hemma för att det är för kallt ute och man inte har varma kläder. Hassan, en ung funktionsnedsatt man, bor med sin pappa. Ingen vill ta ut Hassan i den fina rullstolen från Sverige. Skammen och skulden är för stor.

Kontrasterna är alldeles för stora för att få plats i mitt huvud. Här i Sverige förbereder vi julen och förmodligen slås försäljningsrekordet igen. Medan vi har ångest över julklappar, pengar och vem vi ska fira med så har mina nyfunna vänner i Jordanien ångest över familjemedlemmar som är försvunna, eller i värsta fall döda, i Syrien. Man oroar sig för mat, husrum och varma kläder inför vintern. Var är rättvisan i det?

I Sverige har vi allt och rätt till det mesta – flyktingarna, beduinerna och de funktionsnedsatta i Jordanien är längst ner i samhällets trappa och har inte ens det allra nödvändigaste.

Hur kan vi hitta mer balans i denna orättvisa värld? Hur kan vi i Sverige dela med oss av vår välfärd så att de minsta i Jordanien kan få det bättre? Det är en fråga som behöver ställas om och om igen. Det finns massor med organisationer som samlar in pengar till olika projekt och som gör ett fantastiskt arbete runt om i världen.

Tillsammans kan vi göra mycket och borde göra mer. Men jag är rädd att det personliga ansvaret försvinner i och med att man så lätt via autogiro kan ge sitt stöd till olika organisationer. Det tar inte lika mycket kraft att via sms ge en gåva som respons vid en tv-gala.

Dessutom finns risken att vi avtrubbas av katastrofer och elände från både när och fjärran som vi möts av i medierna; av alla bilder med bilder från krigshärjade områden, bomber som exploderar i skolor, hungers­nöd och kidnappningar av skolflickor.

Så vad kan vi göra? I förra veckan satt jag med syriska flyktingar som sett sina nära och kära dö. Jag satt med tolvåriga Rania i mitt knä och såg lyckan i ögonen när hon fick en stickad mössa att sätta på huvudet. Det är i det fysiska mötet med en människa som man förändras. Det som verkade så långt borta var helt plötsligt väldigt nära. Desperationen, sorgen, rädslan, k­ylan och hungern blir påtaglig och ens egen maktlöshet blir plågsam.

Jag åker tunnelbana i Stockholm flera gånger i veckan. Även det är en plats med hög koncentration av orättvisa: Hemlösa, tiggare, funktionsnedsatta, traumatiserade nyinkomna flyktingar från flera av världens värsta områden.

Vi springer förbi, vågar inte titta i ögonen eller ge pengar, orkar inte engagera oss, har inte tid att lägga oss i. Man behöver inte åka till Jordanien om man inte kan eller har lust, men man kan göra något åt orättvisorna i vårt eget land.

Vad är mitt och ditt personliga ansvar? Ska vi kanske ta och utmana våra ursäkter för att inte göra något, ska vi försöka anstränga oss för att se orättvisorna vi försöker blunda för? Jag tycker det är dags för det.

Vi närmar oss julen, en högtid som handlar om Jesus i första hand. Hur hade han firat sin födelsedag om han hade varit här? Denna jul kanske handlar om möten med människor som har det svårt, om att komma med lite rättvisa i en orättvis värld.

Kärlek och värme, en ömsint klapp på kinden eller till och med bara ögonkontakt och ett leende kan betyda långt mer än vad vi tror.

Anne Collén, Tillsammans, pingströrelsens familjeprojekt.