Att det finns lekmän i gudstjänster och annan verksamhet i våra församlingar och kyrkor är ett allvarligt problem.
Men problemet är så klart inte att det finns människor som vill engagera sig. Tvärtom, det är något fantastiskt. Problemet är att begreppet ”lekman” alls finns!
En lekman är per definition någon som inte är präst. Man skulle därför kunna tro att problemet bara finns i de samfund som är episkopala, alltså har ett traditionellt och formellt prästerskap. Men i många av de gamla frikyrkorna i Sverige har man av någon anledning upphöjt det som till en början varit en av andens gåvor, pastor, herde, till att i praktiken betyda präst. Hur skulle man annars kunna ha lekmän i dessa församlingar? I motsats till vad?
Lekmannadeltagande i kyrka och gudstjänst kan låta fint och bra, men i botten finns problemet att man genom att dela in de kristna i lekmän och ämbetsbärare delar upp församlingen. För en uppdelning är just vad det handlar om.
Ordet lekman lär komma av grekiskans "Laikos" vilket betyder "som tillhör folket" och visar på den förödande tanken bakom uppdelningen. Ämbetsbärarna i kyrkan tillhör alltså inte folket! Det är en tanke som man under reformationer och väckelser ständigt gått tillrätta med, mer eller mindre grundligt och med varierande resultat.
Att det ens finns ett begrepp som lekman innebär att det finns en tanke om att inte alla har tillträde till Gud på samma villkor. Att det finns präster, som inte är av folket och att det sedan finns folket, som inte är präster.
Det innebär att det behöver finnas ett särskilt ämbete som förmedlare och medlare mellan folket och Gud och för att förrätta riter och offer. Detta mellanled är en rest från de gammaltestamentliga förbunden som uppfylldes i Jesus, var frånvarande i urkyrkan och sedan återinfördes när kristendomen skulle anpassas till att bli statsreligion.
De bibliska andegåvorna har reducerades till att bli titlar och ämbeten med i praktiken svag biblisk förankring.
Det är med oro jag ser en utveckling i kyrkor och församlingar i Sverige i dag mot en upphöjelse av ämbete och ämbetsbärare.
Jag efterlyser i stället ett återvändande till det allmänna prästadöme som alla kristna delar. En djupare förståelse för det ansvar och de gåvor som varje kristen har för att tjäna församlingen borde vara självklart i de kristna församlingarna och något för alla kristuscentrerade gemenskaper att leva efter.
Lennart Okkonen Johansson, pastor i Equmeniakyrkan
