Biskop emeritus Biörn Fjärstedt bemöter i Dagen (28/4) min debattartikel om att kyrkan både ska ha sammankomster inomhus och offentliga platser, med att hävda att kristna inte ska visa fromhet offentligt, att tidiga kristna inte bara samlades i hem utan också kyrkobyggnader samt att de gick till synagogorna för att fira liturgiska gudstjänster.
Jag har inga invändningar mot vare sig historiska eller moderna böner, sånger och ritualer. Alla kristna sammankomster har en liturgi, och jag uppskattar både lågkyrkliga möten och högkyrkliga mässor. Båda funkar, och därför ser jag ingen vits med att frikyrkorna måste bli mer högkyrkliga.
Min poäng i min förra debattartikel är att om frikyrkan vill förnya sina sammankomster – och det tycker jag att hon ska göra –så ska hon inte försöka bli som Svenska eller Katolska kyrkan utan som urkyrkan. Och då behövs ett paradigmskifte. Både låg- och högkyrkliga kristna i Sverige i dag tenderar att betrakta "gudstjänst" som ett inomhusfenomen, helst inne i en kyrkobyggnad på söndag klockan elva, medan evangelisation betraktas som något högst frivilligt som ofta förväntas ske privat i vardagslivet.
Det jag pekar på är att i Bibeln ser vi hur urkyrkan hade två sorters sammankomster – en inåtriktad och en utåtriktad.
Fjärstedt lyfter fram hur kristna firade liturgiska judiska gudstjänster i synagogorna, men det är tydligt att de också evangeliserande. Vi ser i Apg 13 hur Paulus börjar berätta om Messias så fort han får chansen på sabbatsbönen, och sedan fortsätter han evangelisera för hedningarna när hans judiska syskon slutar lyssna.
Apg 14:1–6, 17:1–14 och 18:4, 26–28 berättar på samma sätt om att lärjungarna predikade om Jesus i synagogorna, ofta med konsekvensen att de till slut blev utkastade.
Och Apostalagärningarna 19 vittnar om att de kristna gjorde detta i grupp, och att de bytte ut synagogan mot en sekulär hörsal när de inte var välkomna på sabbaten längre.
Absolut uppskattade de tidiga kristna den judiska liturgin och deltog i den, men vi kan inte blunda för deras evangeliserande syfte. Att de tidiga kristna gick till synagogorna är helt enkelt ett argument för att kristna i dag ska gå till synagogorna. Eller moskéerna, köpcentrumena och barerna – ställen där människor som ännu inte tror på Jesus samlas för att tillbe sin gud.
Att där predika om den levande Guden, bota sjuka och hjälpa människor i nöd är sannerligen en gudstjänst, att tjäna Gud. När NT använder termen "gudstjänst" handlar det faktiskt om kristen livsstil (Rom 12:1, Jak 1:27). Diakonal verksamhet eller evangelisation är inte bara en liturgi efter liturgin, det är en lika självklar del av gudstjänsten som bön eller eukaristi.
Att Jesus skulle vara emot offentlig bön är en feltolkning av Matt 6:5 – i så fall ska vi inte be högt över huvud taget eftersom han i samma vers kritiserar bön i synagogan. Det är förstås det oärliga motivet att upphöja sig själv som han varnar för.
Jerusalemförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Dessa fick förstås inte plats i Övre salen och inte heller byggde man en gigantisk katedral, utan man samlades utomhus vid Salomos pelarhall samt i mindre grupper i hemmen. Så fungerade de tidiga församlingarna – de första kyrkobyggnader som människor inte bodde och sov i kom först på 200-talet. Innan dess samlades man i hemmen och på offentliga platser som man inte ägde.
Vi behöver både andas in och andas ut för att överleva. Tillbedjan, Herrens måltid och bibelundervisning är lika nödvändigt som evangelisation och diakoni.
Låt församlingslivet innefatta allt detta, genom att både ha sammankomster inomhus och ute i offentligheten.
Micael Grenholm, andrepastor i husförsamlingen Mosaik.
