Jag har med stort intresse följt samtalet om den frikyrkliga gudstjänsten i Dagen och vill knyta an till avslutningen av Roine Swenssons debattinlägg (7/5). Han skriver om det egentligen självklara men kanske ofta bortglömda eller försummade: Att den goda gudstjänsten kan ge utrymme för såväl fria vittnesbörd och karismatiska yttringar som liturgiska inslag som Vår Fader (Herrens bön), Trosbekännelsen och Välsignelsen. Jag anar varför den unga frikyrkligheten valde bort dessa i de gamla kyrkorna så självklara gudstjänstmomenten men kan inte begripa att det tar så lång tid för oss i mitt eget sammanhang, Pingströrelsen, att återupptäcka och återupprätta den bön Jesus själv uppmanat oss att be och Välsignelsen som följt Guds folk sedan Mose och Arons tid.
Som ung pastor försökte jag (och lyckades till dels) att införa Herrens bön och Välsignelsen i församlingens gudstjänstordning. Första gången i en för mig ny församling, då jag i en samling för daglediga bad Vår Fader, reagerade en äldre församlingsmedlem kraftigt mot mitt tilltag. Han höjde sin knutna hand, slog den i bordet och sa med emfas till den nye pastorn: "Vad är detta? Ska det bli kyrka här i församlingen nu?" En gammal "pingstsyster" grep in till mitt försvar och sa med späd och försiktig röst: "Men den står ju i alla fall i Bibeln." Och det är ju det den gör! Har vi glömt det?
Att använda de urkristna bönerna Vår Fader och Välsignelsen (och även andra skrivna böner) är verkligen inget hot mot det karismatiska. Tvärtom. Guds Ande samspelar med Guds Ord. De bibliska bönerna skapar delaktighet, stadga, trygghet och tro i gudstjänster som ibland präglas av yviga och mångordiga fria böner. I dag finns Vår Fader och Välsignelsen regelbundet med i de äldre frikyrkliga samfundens liturgier. I många pingstförsamlingar används de sällan eller aldrig. Varför? Båda bönerna är Guds kanoniserade ord. Är vi, som mannen jag berättade om, rädda för att "förkyrkligas"?
Herrens bön behövs i varje gudstjänst. Bönen om att Guds namn ska bli helgat, om att Guds rike ska komma och att hans vilja ska ske, om att Gud ska förlåta oss våra synder, påminnelsen om att vi ska förlåta dem som står i skuld till oss och bönen om Guds beskydd mot det onda. Det händer något med oss när vi av hjärtat ber den bön Jesus lärt oss att be. Att avsluta gudstjänsten med den aronitiska eller apostoliska välsignelsen direkt från Guds ord är en mycket kraftfull "färdkost" att få med sig från gudstjänsten ut i vardagen. Låt oss ge utrymme för Vår Fader och Välsignelsen, som är Guds levande ord, i varje gudstjänst!
Stig Öberg, pingstpastor
