Det är häpnadsväckande hur snabbt det kan svänga. I somras var vi många som misströstade eftersom stämningen kallnat betydligt i olika frågor som rör flyktingar. Alltfler människor vädrade åsikter och ideologier som vi hade trott var i det närmaste utdöda i Sverige. Stödet för invandringskritiska krafter ökade, och en del grundläggande värderingar som hållits högt sedan andra världskriget var åter uppe på bordet för omförhandling.
Men sedan publicerades den fasansfulla bilden på pojken på stranden. Den bottenlösa, djävulska flyktingkatastrofen gick inte att hålla på armlängds avstånd när den fick ett sådant mänskligt, utsatt ansikte som en liten fyraårig pojkes.
Plötsligt förändrades stämningsläget, och höstens lavin av omsorg och medlidande var så påtaglig att vi nog var många som tänkte att en bestående förändring hade inträffat.
Men sommaren följdes inte enbart av höst – det kom en vinter också.
Om vi bevarar de krisdrabbades perspektiv så är vår absoluta övertygelse att vi inte har något val, även om det ökade flyktingmottagandet förstås inneburit och innebär en rejäl ansträngning för Sverige. Men när vintern kom var höstens fokus på de krisdrabbade i mångt och mycket utbytt mot ett annat perspektiv. Låt oss ge några helt färska exempel:
Företrädare för den rödgröna regeringen argumenterar för att Sverige behöver andrum. Det är ett sådant tryck att vi måste skaffa oss respit, menar de, därav de stränga och dramatiska regeländringarna.
Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé menar i en intervju i Agenda att Moderaterna borde ha haft en mycket tuffare asylpolitik långt tidigare, så hade man inte förlorat senaste valet så stort.
Den danske statsministern Lars Lökke-Rasmussen hävdar i SVT:s Aktuellt att Sveriges ID-kontroller i Öresund äventyrar det mångmiljardprojekt som storstadsregionen i Malmö-Köpenhamn utgör.
Politiska och affärsmässiga ställningstaganden står i förgrunden. Många verkar i nuläget misslyckas med den enkla empatiska övning det innebär att ta någon annans perspektiv och utgångspunkt än sin egen.
Den kristna kyrkan hämtar inte sin näring ur drömmen om den starka nationen, utan ur visionen om Guds rike som omfattar människor ur alla folkslag, språk och nationer. När vi ber "Låt ditt rike komma, på jorden såsom i himlen", då är det en bön om att himlen med allt vad den rymmer ska få genomslag här och nu. Därför kan den kristna drömmen aldrig reduceras till nationalism och stängda gränser. Den som tillhör den kristna kyrkan är del av en global rörelse med förgreningar i alla världsstäder, i byar ingen av oss hört talas om, i världsspråken såväl som i små stamspråk, i palats och parlament, i villakvarter, sopstäder och flyktingläger.
När kyrkan drömmer om världen och ber för den tar vi avstamp bland annat i den text från Psaltaren 24 som många svenskar lyssnat till i advent (den om att göra portarna höga). Texten börjar: "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." Om jorden inte är vår, utan Hans, då gör det något med vår syn på nationen, på "vi och dom", och inte minst på de mest utsatta.
Vart vi än vänder oss ser vi kraftfulla, goda initiativ i kyrkor och kapell. Pastorer, präster, omsorgsråd och diakoner berättar passionerat om asylboenden, besöksgrupper på hem för ensamkommande barn, om medlemmar som öppnar sina hem och om hur man anställer kvalificerad personal på löpande band för att möta behov i storstäder och på landsbygden.
Våra kyrkor och samfund har folk och strukturer på plats i Jordanien, Afghanistan, Libanon, Turkiet och på andra platser som kanaliserar hjälp i flyktingläger och raserade byar.
Vi vill uppmana alla dessa kyrkor att fortsätta med sina fantastiska arbeten och insatser, och utmana dem att göra ännu mer. Låt det driv och engagemang som präglar er fortsätta, låt den heliga vrede som pyr över den senaste tidens beslut fortsätta att leva.
Vi är därtill medvetna om allt gott som görs utanför kyrkorna och övertygade om att många även där både kan och vill göra mer. Kom igen, Sverige – vi kan och vet bättre än att driva på utvecklingen mot ett hermetiskt tillslutet Europa!
För tio år sedan genomfördes Påskuppropet. 157 000 svenskar skrev under ett upprop från Sveriges Kristna Råd, som bland annat uttryckte:
Vi sörjer över att barns bästa inte ges prioritet vid beslut om uppehållstillstånd i vårt land.
Vi välkomnar ett domstolsförfarande som ger asylsökande ökad rättssäkerhet.
Vi kräver att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle.
Mycket har hänt sedan dess, och frågorna är mer aktuella än någonsin. Vår utmaning till hela det svenska samhället – vilket innefattar politiker, kyrkor, föreningar, privatpersoner och fler därtill – blir därför: Gör mer, spänn bågen! Skapa djärva satsningar på nya asylboenden, öppna fler hem, inrätta ytterligare språkcaféer, låt oss se ett ökat antal besöksgrupper, och så vidare.
Världen blöder och vi svenskar har aldrig varit så välmående som nu. Låt oss därför kroka arm för den som inte har någon plats i härbärget.
Fredrik Lignell, pastor Ryttargårdskyrkan Linköping (Evangeliska frikyrkan)
Lina Skoghäll, pastor Horda frikyrka (Svenska alliansmissionen/Pingst)
Mikael Mogren, biskop Västerås stift (Svenska kyrkan)
Linda Alexandersson, pastor Equmeniakyrkan Arvika
Andreas Wessman, pastor Europaporten Malmö (Pingst).
