Det är så sant som det är sagt av Arne Brännström (Dagen 12 april) att kristenheten behöver reformeras; reformeras i sin betydelse av "att återge något sin ursprungliga form". Att återgå till Bibelns människosyn är ett måste om den kristna kyrkan ska kunna överleva, växa och vara ett salt i världens förruttnelse.
Människosyn och Gudsbild är två helt avgörande faktorer som filtrerar, formar och styr den kristna människans tankegångar och sinnelag under bibelläsningen.
I sin klassiker "Lidandets problem" säger CS Lewis följande:
”Ett återvinnande av den gamla syndakänslan är livsviktigt för kristenheten. Kristus tar för givet att människorna är onda. Och innan vi verkligen känner att denna hans förutsättning är sann, är vi inte en del av den åhörarskara, till vilken hans ord riktar sig, trots att vi är en del av den värld han kom för att frälsa. Vi saknar den första förutsättningen för att förstå vad han talar om. Och när människor försöker vara kristna utan detta förberedande syndamedvetande, blir resultatet nästan säkert ett visst agg mot Gud såsom mot någon, som alltid ställer omöjliga krav och alltid hyser oförklarlig vrede” (s 63).
I dagens kristenhet förkunnas det praktiskt taget överallt att "människan är skapad till Guds avbild" i andemeningen av att hon "är en Guds avbild" oavsett hon är återlöst eller inte. Om människor tar till sig detta utan att ha blivit födda på nytt av Guds Ande så kan de rimligtvis inte uppfatta det på något annat sätt än att de i grunden är goda, under förutsättningen att Gud är god.
Jesus vittnar entydigt om att människan är ond och han talar aldrig någonstans om att hon är en Guds avbild; däremot så kallar han alla till att bli det.
Men det kan ju knappast ingå i den kristliga friheten att blanda samman vad människan endast är kallad till och vad hon blivit som en ny skapelse i Jesus Kristus när hon vänt om från sin synd. I Gamla testamentets värld är det helt tyst om människan som en Guds avbild efter 1 Mos 9:6. Det finns i Nya testamentet sju texter på avbildstemat – sex av Paulus och ett av Jakob – och de talar samtliga till och om pånyttfödda människor. Paulus: "Och liksom vi har burit den jordiska människans bild, skall vi också bära den himmelska människans bild" (1Kor 15:49).
Att människan fick med sig en begränsad gudslikhet i fallet om rätt och fel (1Mos 3:22) och att hon i den meningen ”är av Guds släkt” gör henne inte till en Guds avbild; men denna moraliska medvetenhet och inre kodning gör att hon är möjlig till återlösning, till pånyttfödelse och därmed till att kunna börja återspegla någon annan.
Det är Guds Ande som inspirerat Paulus till att teckna syndens och ondskans potential och ställt diagnosen på Adams alla avkomlingar, på hela människosläktet som är under syndens välde.
Det står skrivet: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. En öppen grav är deras strupe. Sina tungor använder de till svek. Huggormsgift är bakom deras läppar. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. De är snabba på foten till att utgjuta blod. Förödelse och elände råder på deras vägar, och fridens väg känner de inte. De har inte gudsfruktan inför sina ögon” (Rom 3:10–18).
Detta är människor som är älskade av Gud inte för att de är onda utan därför att de är människor och Gud är ofattbart nådefull. Alla kristna förkunnare och skribenter som lär att människan i grunden är god och att alla är Guds avbilder ägnar sig åt vilseledande, farlig skönmålning.
Sven Degerfeldt
