Kommentar till Sven Degerfeldts insändare (Dagen 20 april). Ofta har vi nog använt uttrycket "mamma/pappa upp i dagen". Och då handlar det kanske mest om kroppslig likhet, men ibland om egenskaper eller karaktärsdrag.
När vi i Första mosebok läser om att Gud skapade oss till sin avbild så handlar det om just dessa inre egenskaper som Gud är till sin natur: Godhet, kärlek, rättfärdighet, makt (han gav oss uppdraget att råda över djuren).
Lite senare läser vi om syndafallet. Ett fall som fördunklar den avbild vi är skapade till. Dock inte i grunden förstörd. Innerst inne finns i varje människa en glimt, en skärva, av den avbild vi är skapade till. Vad är vi annars? Djur? De är inte skapade till avbilder av Gud. Allting är skapat av Gud, men ingen annan än människan är skapad med Gud själv som mall. All äkta godhet, kärlek och rättfärdighet som kan finnas hos oss är en avglans av Gud.
Det Gud har lovat kan han aldrig ta tillbaka. Han bryter inte sina löften. Gud skapade människan till sin avbild. Han såg att det var gott. Det är ett faktum. Lika sant är att syndafallet har förändrat relationen till Gud. Fördunklat avbilden. Det är där behovet av frälsningen kommer in. Ingen människa kan tvätta sin lilla skärva eller blåsa liv i sin lilla låga på egen hand.
Vi ser det genom hela Bibeln, hur Gud ger människan möjlighet efter möjlighet att tvätta spegeln ren. Så intensivt älskar han oss, att när spegeln blir alldeles svart, så tvättar han den med det enda medel som duger: Sitt eget blod från Gud Sonen.
Sedan är det upp till varje människa på denna jord, var och en med denna lilla skärva inom oss, att ta emot detta erbjudande om spegeltvätt. Gjort en gång på Golgota, men erbjudet varje stund. Gör vi detta blir vi så Guds barn. Det blir vi endast genom frälsningen. Men Guds avbild, det är vi alla!
Martin Hallén
