Tänker vi verkligen på vad vi ber i bönen Fader vår?
”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”
Alltså ska Gud förlåta våra synder såsom vi själva förlåter.
Har vi då förlåtit alla dem oss skyldiga äro? Klasskompisen som retades, en partner som svek, den elaka kommentaren på Facebook? Livet medför både med och motgångar. Vi har törstat efter kärlek och uppmärksamhet från våra föräldrar. Fick vi det, och om inte, har vi förlåtit det?
I liknelsen i Matt 18:23–35 kommer Guds förlåtelse först, men dras sedan tillbaka när personen misslyckas att förlåta andra. Man kan inte be om egen förlåtelse utan att förlåta andra.
Många gånger är den vi inte kan förlåta oss själva, för de misstag vi begått, för saker vi inte gjort och så vidare. Vi har ett hat till oss själva och kan inte förlåta oss själva. Hur ska då Gud förlåta?
Förlåtelsen ses som något självklart. Men vi ber inte om att Gud ska förlåta oss. Vi ber att Gud ska förlåta oss såsom vi har förlåtit andra. Så om vi inte förlåter andra förlåter inte Gud oss. Något att tänka på i detta samhälle som behöver mer av förlåtelse än det hat som finns i dag.
Mona Larsson
