Jag hade önskat att jag hade kunnat stämma in i samma lovsång över frikyrkan som Kjell-Erik Selin gjorde i Dagen. "Sluta svartmåla frikyrkan" skrev han den 7 juli. Han erkänner att många tog skada av att växa upp i den tidens frikyrkomiljö och fortsätter: "Men det är en alltför ensidig bild som målas upp…"
Han berättar även om vissa restriktioner som han som pojke på 1950-talet fick känna av – ingen fotboll på söndagen, inte bio och sådant som alla som har rötter i pingströrelsen känner till, det vill säga de som tillhör "40-talisterna".
Det är ändå slående hur tydlig skillnaden är mellan att vara pojke och att vara flicka den här tiden.
Jag är också född på 40-talet och följde mina föräldrar – inte alltid frivilligt - till kapellet i det småländska samhället. Så långt som till personangrepp tror jag ändå inte det gick om man var pojke. Fina kläder, ny frisyr eller slipsnål var det väl ingen som brydde sig om.
Ingen flicka/kvinna fick klippa sitt hår, inga smycken fick så mycket som anas och den som vågade sig in i kapellet på röda skor (jag) blev kvarhållen efter mötet för att pastor och äldstebroder skulle tvinga mig på knä, jag skulle be Jesus om förlåtelse för min fåfänga.
Jag lydde inte, utan smet ut och sprang hem ensam och både svor för första gången och grät över att jag ständigt skulle ”fostras”.
Hemma hade jag ingen som tog hand om min gråt – det vara bara mig det var fel på och så höll det på hela tonårstiden.
En dag fick jag nog. Efter konferensen i moderförsamlingen en mil bort skulle det vara bön på knä som avslutning. Min pastor zoomade snabbt in mig och kröp ner på knä allför tätt intill mig, la armen om mig och sa: "För den som förför en av mina minsta vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals ..." Sedan reste han sig och gick sin väg. Jag var 16 år. Något inom mig dog där och då.
Förförelsen fick jag aldrig någon förklaring på men jag kunde förstå att det på något sätt hade med håret att göra.
Denna ofattbara dom över mitt unga liv – hur var det möjligt att en pastor kunde uttrycka sig så? Vad var det för kultur som skapade sådana förkunnare? Och vilka var de som uteslöt kvinnan jag känner som blivit gravid efter en våldtäkt?
”Sluta svartmåla frikyrkan ...” Kan frikyrkan ha något eget ansvar, egen skuld i denna svartmålning?
Visst, jag har också fått med mig en del gott – sånger, bibeltexter och fina söndagsskoleår. Men det gick inte att fortsätta leva i denna miljö och många år senare var mina sår så djupa att endast självmordet återstod som tröst. Men nåden räcktes mig, en helandeförbön fick mitt liv att vända och jag kunde känna förlåtelsens kraft också gentemot alla dem som plågat mig under ungdomen.
Men minnena sitter djupt och går aldrig helt att tvätta bort. I dag är jag tacksam över min församling i Svenska kyrkan. Men frikyrkan är och förblir stängd i mitt liv – och det handlar inte om svartmålning!
Kristina Lundgren, Halmstad
