Det görs mycket bra inom våra församlingar, vi har språkcaféer och olika verksamheter för personer som kommer från andra kulturer. Vi upplåter ofta också våra lokaler till mindre församlingar som har gudstjänster på andra språk och försöker samverka med dessa. Vi planterar och startar församlingar i problemområden, där integrationsproblemen är påtagliga. Men kan vi verkligen nöja oss med detta? Är det tillräckligt?
Kan det vara så att vår självbild av att vi inom församlingarna och kyrkorna är bra på integration snedvriden? Vi slår oss lätt för bröstet och uppger att vi är en motvikt till övriga samhället och vi gör så mycket bra för integrationen av olika grupper i samhället. Så är det. Men vi kan och bör göra mycket mer.
De som driver dessa caféer och verksamheter är ofta en liten grupp mycket engagerade personer, som verkligen lägger ner hela sitt hjärta och sin själ i detta. De känner sig drivna av en kärlek till sina medmänniskor och Gud och de upplever att i dessa möten så växer kärleken. Det är vackert och dessa personer är verkligen beundransvärda, de står kvar i vått och torrt och stångar sig ofta blodiga i kontakten med myndigheter och andra aktörer. Detta engagemang är värd all uppmuntran.
Men vi andra då? Jag tror att de allra flesta av medlemmarna i församlingarna, de regelbundna gudstjänstbesökarna tyvärr inte har så stort engagemang i dessa frågor. Vi beundrar de som håller på med det och tycker att de gör ett bra jobb. Däremot är det tveksamt om vi är beredda att gå utanför vår bekvämlighetszon och göra något för att personer med annan bakgrund ska känna sig hemma i vår församling.
Församlingarna har till stor del blivit en social gemenskap där vi träffar våra vänner och i samband med gudstjänsterna helst umgås med de vi redan känner. Det finns säkert undantag och församlingar som är bra på att ta hand om personer med annan bakgrund när de kommer på besök, men risken är att det ser ut så här i många av våra församlingar i landet. Det här är inget konstigt och helt mänskligt att vi beter oss så. Det okända är ofta obekvämt för oss människor. Men Gud kallar oss att gå utanför vår bekvämlighetszon, han kallar oss att se på våra medmänniskor oberoende bakgrund med hans kärlek. Detta gäller var och en av oss som kallar sig kristen, det gäller inte bara en liten klick människor som upplever det som sin speciella kallelse att jobba med de här frågorna.
På vilket sätt kan vi då göra detta? Grundläggande i den här frågan och i de flesta frågor som rör församlingen är att vi tar Jesu efterföljelse på allvar. Jesus kallar oss att älska Gud, vår nästa och oss själva. När kärleken till Gud växer, växer även vår kärlek till våra medmänniskor. Allt detta börjar i att vi inser hur mycket Gud älskar oss, han har älskat oss först och vi får gensvara på den kärleken. Varje människa vi möter är oändligt älskad av Gud och hans avbild. När vi förstår vår identitet i Gud blir det naturligt för oss att gensvara och se på våra medmänniskor som Gud gör.
Vi har stängt in oss i vår kyrkolokal och är så upptagna av oss själva medan Jesus står och väntar på oss där utanför. Han kallar oss att följa honom och se honom i varje människa och framför allt i de som finns lite utanför vårt samhälle och inte känner sig så hemma här ännu. Vi behöver börja tänka om och hitta andra sätt att nå dessa människor, målet är inte i första hand att de ska komma till oss i kyrkan utan vi behöver gå ut och möta dem där de finns. Vi behöver skapa naturliga mötesplatser och det kan vi göra på många olika sätt. Vi kan exempelvis ordna barnmöten i bostadsområden med många utlandsfödda.
Integrationen av människor med annan bakgrund men även ensamma och andra utstötta människor i samhället är angeläget för oss som kallar oss kristna, vi kan inte lägga ut det på entreprenad. Gud kallar oss att vara mitt bland de utstötta och att hjälpa dem in i gemenskapen med Honom och i våra församlingar. Det är varje församlings och varje kristens kallelse.
Sofia Höglund, läkare och församlingsledare
