Det har han rätt i. Men i övrigt blandar han inte bara äpplen och päron, utan har också en ytlig analys.
Först måste vi skilja på hedendom och hedendom. När jag säger hedendom menar jag icke-abrahamitiska religioner, framför allt de religioner som fanns i Europa och Mellanöstern innan utbredningen av kristendom och islam. Dessa religioner brukar vara animistiska eller polyteistiska och fira årstidernas växlingar. Själv utövar jag Nordens forna sed, även kallat asatro eller nordisk hedendom. Därför kallar jag mig hedning.
Men Halldorf slänger in lite allt möjligt i begreppet hedendom. Spåkvinnor och horoskop kallas hedendom, trots att dessa företeelser sedan länge knappast haft med religion att göra. Aktiva hedningar (polyteister och naturreligiösa) brukar inte lägga mer vikt i telefonspådomar än någon annan.
Här måste vi alltså skilja på hedendom som religion, som är en växande minoritet, och allmän vidskepelse utövad av både religiösa (inklusive kristna) och icke-religiösa. Framgångsteologin är en kristen företeelse, och det är oärligt att lägga skulden för den på oss hedningar!
Läs mer | Joel Halldorf: Hedendomens återkomst
Att pessimistiskt beskriva hednisk religion som "kohandel med andar" visar också en brist på förståelse att även polyteism kan innebära djupa, personliga band och tillit till en gud. Eller flera. Vi blotar inte för att muta, utan för att skapa en relation och visa vår tacksamhet. Att kalla blotgåvorna för kohandel, är som att avfärda kristen bön som falskt smicker.
Att vi ser lyckan som finns i livet här och nu är för mig ett sundhetstecken. Den som ständigt längtar bort från livet i denna värld riskerar dödslängtan, passivitet och ointresse att skydda jorden vi lever på. Varför kämpa för att förbättra levnadsvillkoren här och nu, om man tror att jordelivet är oviktigt i jämförelse med det eviga paradiset? Därför, även om jag ger rätt till Halldorfs analys att vår gudssyn är väldigt olika, så håller jag inte med om att en animistisk syn på andlighet vore sämre.
Men trots hedendomens tillväxt, möjlig tack vare religionsfriheten, så måste både jag och Halldorf inse: de flesta som lämnar kristendomen blir ändå icke-religiösa. Detta är fullt inom deras rätt, och inte ett hot.
Emma Hernejärvi, Riksgydja, Samfundet Forn Sed
