När kyrkan säger nej till skolavslutningar är det ett tecken på att något har hänt i vårt samhälle. Det kan ses som första, men knappast sista, striden för ett faktiskt uppbrott från statskyrkan.
I Sävare utanför Lidköping har kyrkoherden satt ner foten när det gäller skolavslutningar. Sverige har en skollag som förbjuder konfessionella inslag på avslutningarna. Kyrkoherden menar att detta står i konflikt med kyrkans uppdrag ”att i ord och handling tala tydligt om Jesus”. Den formuleringen är hämtad ur den vision som finns för Skara stift dit församlingen hör.
Lösningen på konflikten har blivit att skolavslutningarna inte hålls i kyrkan. Däremot samarbetar skola och kyrka på andra områden.
Den förvägrade avslutningen har väckt uppmärksamhet och protester. Man kan fråga sig varför. Ett svar är att det handlar om en ryggmärgsreflex enligt principen ”så har det alltid varit”.
Det som händer i Sävare är ett tecken bland flera på att Svenska kyrkan har börjat ifrågasätta sådana reaktioner. För på många sätt är de en kvarleva från statskyrkan. Formellt upphörde denna för två decennier sedan. Nu börjar den kanske också upphöra i tankevärlden.
Det är intressant att studera den svenska statskyrkan inte minst under perioden från år 1900 och framåt. Den utsattes då för en rad impulser. Kyrkan kunde inte undgå att påverkas av välfärdssamhällets framväxt, av sekulariseringen och av teologiska strömningar som folkkyrkotanken eller Gustaf Wingrens arbete.
Men Svenska kyrkan påverkades kanske ännu mer av en annan faktor. Alla föddes till medlemmar, och alla betalade därmed kyrkoskatt. Så var det i praktiken större delen av seklet, även om regelverket successivt förändrades.
Sedan länge hade Sverige också en samhällsordning där de normala var att döpas, konfirmeras, vigas och begravas i kyrkan. Detta var inte ett utslag av individuell tro, utan bara något man gjorde.
Kort sagt behövde Svenska kyrkan inte övertyga sina medlemmar om att den var angelägen i deras liv. En extrem tolkning är att den inte ens behövde ha något innehåll. Svenskarna var ändå medlemmar och pengarna flöt in, oavsett vad man gjorde eller inte gjorde.
Med sådana förutsättningar fanns förstås risken för en viss lättja. Det mesta brukade ju lösa sig.
Men nu är det 2000-talet och allt löser sig inte längre. Både staten och medlemmarna har ändrat attityd.
Medlemmarnas inställning syns i siffrorna för utträden och dop. Andelen kyrkomedlemmar väntas vara under 50 procent om några få år. Människor uppger olika skäl till att stå utanför. En vanlig orsak är avståndstagande från all religion, en annan är att kyrkan inte upplevs som relevant i det dagliga livet. Staten säger å sin sida numera nej till all religion i sammanhang där den förut var självklar, som exempelvis skolavslutningar.
Det som händer i Sävare och på andra platser kan vara tecken på att Svenska kyrkan är på väg mot en ny självbild där man tar konsekvenserna av denna utveckling. När medlemmarna underkänner den nuvarande modellen behövs helt enkelt något annat.
Detta ”något annat” präglas av att Svenska kyrkan behöver bli tydligare på att lyfta fram evangeliet. Det har inte alltid poängterats att man döper, viger och begraver för evangeliets skull.
Nu finns åtminstone inom delar av Svenska kyrkan en rörelse som vill ändra på detta. Och det är också uppenbart att det finns motstånd, både inom och utom kyrkans led.
En del av det interna motståndet kan helt enkelt bero på att en stor del av kyrkans beslutsfattare är födda före 1951, då vi fick religionsfrihet i Sverige. Då är det inte lätt att se på Svenska kyrkan som ett fritt samfund som måste kämpa för varje medlem.
När det gäller människor utanför de kyrkliga kärntrupperna är det naturligtvis obekvämt när deras hållning utmanas. Det är visserligen långt till frikyrkornas traditionella betoning på personlig omvändelse. Men det är också långt från den traditionella synen på den objektiva nåden. I stället betonas att varje människa är ett subjekt för Guds kärlek och behöver förhålla sig till detta.
Frågan om skolavslutningar förebådar troligen något vi kommer att se mer av de närmaste åren. Vägen framåt kommer sannolikt att vara kantad av ett antal konflikter.
Kyrkohistoriskt sett är detta inget konstigt, men för oss nutidssvenskar är det en ny situation. Alternativet, där kyrkan framstår som ointressant och icke-relevant, är det nog bara den kristna trons motståndare som önskar sig.
Sven-Erik Falk, kommunikatör Svenska kyrkan
