I början av 1500-talet målade konstnären Michelangelo Buonarroti "Adams skapelse" i taket i Sixtinska kapellet. Inte visste han att det skulle bli en av de mest kända bilderna i mänsklighetens historia. När Michelangelo fick uppdraget av påven Julius II var målet att fånga skapelsen, ett mästerverk där Adams hand, människan, får liv genom att beröra Guds hand. Men flera hundra år senare gjordes en upptäckt som många inte sett tidigare.
År 1990 lanserade dr Frank Lynn Meshberger en teori om att det som i flera hundra år uppfattats som Gud kanske är något helt annat, att det finns ett dolt budskap. I bilden som länge setts som Gud och änglarna ser man tydligt formen av en mänsklig hjärna. Men vad betyder det? Upptäckten är fascinerade och tolkningen är som i all konst upp till betraktaren. Vad menade egentligen Michelangelo? Kan det vara så att det som är ”Gud” egentligen är vårt intellekt? En resa mot vår inre röst?
Drygt 500 år efter att Michelangelo målade i Sixtinska kapellet står mänskligheten återigen vid en brytpunkt. Brytpunkten då var beröringen av människa och Gud. Nu är det människa och maskin där maskinen förväntas ge svar på de frågor som Gud tidigare gjort. Denna nya teknologiska hand lämnar inget och ingen oberörd. Apparna tar över våra liv och vi lever i en värld där allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras.
Frågan är dock varför detta sker och hur vi kommit hit. Vad är det vi egentligen söker och vad är det vi vill skapa? Människans utveckling kan i mångt och mycket hittas i skrifter genom historien. Låt oss välja en av de mer kända – Adam och Eva från Första Moseboken i Bibeln.
"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord ... Gud sade: 'Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.' Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: 'Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.'"
Är det där vi är även nu? Människan utvecklas ständigt. Ytterst handlar det om att bli sin egen gud. Det blir vi genom att återskapa oss själva. Då sluts cirkeln. Historiskt har vi skapat liv, reproducerat oss och fört det genetiska och sociala arvet vidare – generation efter generation. Vi är genetiskt programmerade av andra, men har nu nått punkten då vi kan programmera oss själva. Vi skapar vårt eget liv och är fria att bestämma. Vi kan göra det vi vill, när vi vill och hur vi vill. Är det drömmen, är det dit vi vill gå? En artificiell miljö där vår digitala själ aldrig dör utan kan kommunicera med alla generationer efter oss? Att inte behöva tänka, välja och tycka, utan att leva, känna och må i en miljö kan vara ett paradis för en del. Är det liv?
En ständig jakt efter individualisering och sökande efter det man inte har. I en värld där vi har allt blir det vi inte har oändligt attraktivt. Jakten efter det vi ännu inte har är människans största gåva och börda. En välsignelse och en förbannelse. Vi vill alltid ha det vi inte har. Vi nöjer oss aldrig. Vi vill alltid mer och vi har fått mer. Men frågan är var gränsen går, eller om den ens existerar.
Det tog telefonen 75 år att nå 50 miljoner användare. För Pokémon Go tog det bara 19 dagar. När så sker söndras sedan länge cementerade sanningar. Vad är då sant, mänskligt och äkta? Vad händer med det icke-digitala?
Samtidigt tenderar det mänskliga mötet att bli desto viktigare i en värld där allt fler möten blir allt mer digitala. För oavsett vad den mest digitalt törstande än säger är vi människor fortfarande människor av kött och blod. Sakta men säkert börjar det gå upp för världen att det som teknik, robotar, algoritmer och mjukvara inte kan ersätta – det djupt mänskliga – faktiskt stiger i värde. I en värld där allt digitaliseras, ökar värdet på det som inte kan digitaliseras.
I min nya bok "Apparnas planet" söker vi efter den magiska brytpunkten mellan människan och maskin. Det är ett faktum att människa och maskin kommer att leva och samexistera i symbios med varandra i framtiden. Människan klarar sig inte utan maskinen och vice versa. Vi har olika uppgifter och är bra på olika saker. Men för att kapitalisera på våra komparativa fördelar gäller det först att förstå och för det krävs en fortsatt etisk diskussion om den nya digitala världen.
Digitaliserad beröring. 500 år efter att Michelangelo målade i Sixtinska kapellet står mänskligheten inför nya utmaningar och möjligheter i och med den digitala världen, skriver Arash Gilan.
Arash Gilan, vd för marknadsförings-byrån Viva Media och aktuell med nya boken "Apparnas planet – människans roll i en digital värld".
